liddeli

Jag tror aldrig att jag visat mina inbjudningar som jag knåpat ihopa. Här kommer en bild på dem:



De flesta har redan sett den i form av ett brev på posten, men för er andra så ser ni det här. Detta är oxå bröllopets temafärger. Gräddvitt, silver och vinrött. Klassiska, vackra och eleganta färger om ni frågar mig!

Hejhej!

Det var ett tag sedan... Tiden går fort åt och vi har en hel del att göra.

Helgen och senaste veckan har tillbringats hemma. Fick hämta Alvin på dagis vid 9:30 i torsdags. ögoninflammation hade drabbat den lille stackaren. Ringde Novakliniken när jag kom hem och de bekräftade med en gång att det var just ögoninflammation och vi behövde inte komma dit. Visst går det att få salvo mm, men de tyckte att det skulle få självläka. Så vi torkar ögonen stup i kvarten känns det som. Men jag får ju nog säga att det inte varit så mycket som jag väntat mig. Det är första gången vi haft det så jag visste ju inte riktigt vad det skulle bli av det. Nätterna har varit värst. Han har vaknat på morgonen och knappt kunnat öppna ögonen. Nu på morgonen var första gången som de gick att öppna utan att behöva tvätta innan. Det betyder väl att det är på bättringsvägen. Annars dagtid har han bara haft små klumpar i ögonvrån lite då och då. Ovanpå detta har den lille stackaren fått en förkylning oxå, så är det inte ögon som torkas så är det näsor som snyts... Och som ett brev på posten fick jag det efter någon dag... Så nu har jag halsont och väntar på min tredje förkylning denna våren...

Pyret i magen gör sig mer och mer till känna. Idag är det v. 20+5 och vi mår bra. Eftersom moderkakan ligger i framvägg är det inte jättemycket jag känner av den lill*, men kickarna neråt och någongång åt sidorna börjar bli starkare och fler. Den har ställt in sig på urinblåsan... Så det gäller att tömma regelbundet, för att få en kick på den då den är någorlunda fylld är ingen höjdare vill jag meddela... På fredag ska jag till läkaren på MVC pga av min jobbiga huvudvärk som jag har. Målet är väl att få lite bättre tabletter än panodil utskrivet. För det hjälper inte precis, bara ett fåtal gånger. Nästa MVC-besök dröjer till veckan efter bröllopet. Känns som om det är låååångt in i framtiden, men HJÄLP!! det är ju snart!

Helgen, eller iaf söndagen, kommer att gå i bröllopets tecken. Då kommer en kär kompois ner från Blekinge som jag träffat genom min underbara hobby scrapbookingen. Eftersom att hon oxå kommer stå brud i sommar och har en del pyssel framför sig så beslöt vi oss för att ta en dag till det! Så då ska här produceras vishäften och vigselprogram! Vigselprogrammen är skrivna och klara, ska bara skäras och monteras. Vad gäller vishäftena är jag inte helt klar ännu... Men det är ju pärmarna som är det tidskrävande. Bladen inuti kan man ju fixa sedan pärmarna är klara. Till min hjälp kommer även Therese att vara. Detta ska bli sååå roligt! Vi tre pyssla BARA brölllop!

Mina fin brudskor åker på med jämna mellanrum i hopp om att jag ska hinna gå ut dem till dagen D. Och det verkar ganska lovande änsålänge, men ett par extra skor är nog inte helt fel... I måndags var jag iväg och fick lite ljusa slingor i håret igen och nu på måndag ska jag dit igen för att göra provuppsättning inför bröllopet. Mitt underbara diadem ska med så vi vet hur det ska sitta. Jag har även varit iväg och provat ut smink och jag begärde vattenfast smink rakt av! Jag kommer nämligen tjuta som jag vet inte vad när den dagen kommer! Jag är känslig annars, och nu med en inneboende och hormoner som rusar genom kroppen så är det ÄNNU värre... Har inhandlat en söt näsduk som jag kommer ha hos mig. Ett bra tips på var man kan gömma den under vigseln...? Urringningen? Ser kanske lite mysko ut när jag behöver plocka fram den... Kommer en liten "påsväska" med klänningen, men den vill jag helst inte ha med mig i kyrkan... Ska en av mina tärnor ha den? Jag får fundera vidare...

Med Gunn går det framåt! Hon fick ett litet bakslag förra helgen då hennes "knapp" i magen (en knapp i magen har hon fått istället för sondslangen i näsan) lossnade och drogs ut en dag då hon var på toaletten. Eftersom att hon börjat äta själv och klarade det bra så beslöts det att inte sätta i denna "knapp" igen. Ett sådant hål sluts tydligen på ca 4 timmar efter det att "knappen" plockats bort. Men inte i Gunns fall... Mest troligen hade hon fått någon typ av infektion i såret och det ville inte sluta sig. Detta innebar att det hon stoppade in i munnen och svalde kom ut genom hålet i magen efter en stund. Så det var omslag på såret och det fick bytas regelbundet. Den mängd mat hon fått genom slangen under ca 1,5-2 timmar åt hon nu på ca 20 min. Detta kan vara en orsak till att hålet inte fick vila. Magen var inte riktigt beredd på att ta emot den mängden och maten irriterade såret hela tiden. Likadant var det nä hon var uppe. Hålet sitter strax ovanför naveln på Gunns vänstra sida. Eftersom det var både mat och galla som kom ut så gjorde det fruktansvärt ont i såret och hon fick vara sängliggande i nära en vecka. I fredags var vi hos henne igen och hon var mycket piggare. Hon satt uppe med oss hela tiden och hade trevligt. Hon kunde rabbla veckodagarna och sjöng även en truddelutt. Så talet går oxå framåt, vilket vi är glada för. Nu är hon inte längre kvar i Ystad. Igår kl. 8 åkte hon nämligen till Orup i Hörby. Detta känns jättebra. Nu kommer hon få mer och intensivare träning och det ska bli spänannde att se hennes framgång. Hon äter fortfarande bra och änsålänge är det finmosad mat som gäller. Hon slipper nu ha förtjockningsmedel i drycker mm. Hon fick prova kaffe en dag med förtjockningsmedel, men det var tydligen ingen höjdare... Och då hon nyligen slapp det där förtjockningsmedlet så provade hon kaffe igen, men ännu en gång rynkades näsan och kaffet åkte över till Allan... Denna kaffehöna! Men det kommer sig säkert igen. Har man inte haft mat i munnen på nära två månader så kan ju nog inte kaffe med sin starka smak vara det allra godaste... Så nu hoppas vi på en dag då vi kan köra upp till henne och hälsa på i hennes nya omgivning. Efter allt vi hört så ska det vara väldigt vackert runtomkring med parker mm.

Annars fylls kvällarna med körkortsläsning, jobb och fotboll för Nickes del. För min del är det barnen och bröllopsplanering. Och snart är vi där!!

Höres!

Fick precis veta att Gunn åt sin första mat igårkväll sedan olyckan den 21 mars. Jag visste att de skulle filma hennes svalg under gårdagen för att se hur svalget fungerade då de gav henne mat i lite olika konsistenser. De skulle även kolla så att hon orkade svälja ner det hela vägen ner till magen. Detta har tydligen fungerat bra, för senare på kvällen fick hon äta igen för första gången på 5,5 vecka. Måltiden bestod av en halv macka utan kanter och ett glas saft. GUD VAD JAG ÄR GLAD!! Var tvungen att genast ringa till Nicke och mor för att berätta. Min oro att hon inte skulle kunna vara med och äta på bröllopet börjar omvandlas till hopp. Nu har hon en månad på sig att träna upp det ordentligt innan den dagen är här, och jag tror på henne! Hon skulle även få frukost idag, undrar hur det har gått...

I övrigt är allt bra. Förra veckan fick Gunn inopererat en "knapp" i magen för att slippa ha sondmatningsslangen i näsan. Helt plötsligt verkar det som att barnen har lättare för att möta henne. Naturligtvis har väl det varit lite läskigt för dem, men sist vi träffades så ville tom Alvin krypa upp till Farmor och sitta hos henne, så det var riktigt skönt för mer än henne. Hon hade ju permission i påsk under två timmar då hon fick komma hem till Gärsnäs. Vi var alla samlade och satt runt henne. Nicke hade kokt lite kaffe och så fort det kom fram skulle Gunn plocka fram kakor till kaffet. Precis som den Gunn jag känner. Hon verkade trivas där hemma. Vi satt och pratade runt henne och barnen sprang och busade precis som vanligt. Och efter vad Allan sa så funkade tillbakaresan bra. Vi var rädda att hon skulle bli ledsen, men hon visade inget. Då hon kom tillbaka till sjukhuset hade hon blivit av med katetern hon haft för urinen.

Hon går med jämna mellanrum till talpedagog och gör sina små framsteg. Hon kan säga de flesta namnen och när det inte går bra så kan hon ibland säga "det är ju konstigt osse". Och svordomarna dom sitter...!:D Så visst går det framåt. En dag hade hon varit ute i korridoren och tränat på att gå. De hade spjälat det ben som inte vill fungera och så hade hon fått prova. Hon har oxå bytt ut sin stora rullstol mot en mindre mer normal rullstol som hon själv kan köra och dra sig fram med benet.

Med oss själva är allt bra! Den där kollen jag fick gjord visade på en aktiv pigg liten krabat. Just som barnmorskan stod och kände på livmodern så fick jag en sådan kick som inte var av denna värld! Tom så att barnmorskan hajade till! Ca två veckor efter det besöket var det dax för rutin-UL. Även det visade på en pigg lite krabat som växer precis som den ska. Något nytt BF-datum blev det inte tal om... Hade jag iofs inte räknat med iheller... Hade nog blivit förvånad om det skulle flyttats... Fick oxå veta att min moderkaka sitter i framvägg och att det är därför som jag inte känner så mycket fosterrörelser. Men ju större barnet blir desto starkare blir ju rörelserna, så jag bara väntar in dem. Får mig små kängor ibland och det är en lika underbar känsla varje gång.

I måndags var jag och mor iväg och provade ut kläder till pojkarna som de ska ha till bröllopet. GUD vad söta de kommer vara! De kommer stjäla hela showen! Men det får de så gärna göra, jag blir ju gift ändå... Tänkte bjuda er på en liten sneakpeak. Mest för att jag inte kan hålla mig. Eg, skulle gästerna som läser här fått vänta tills de ser dem IRL... Men jag kan som sagt inte hålla mig. Sådana godingar måste alla få ta del av!



Först lille Alvin i sin frockcoat. Saknas på bilden gör plastrong, näsduk och skor. Är han inte för ljuvlig!





Sen kommer lille Anton. Han har fått på sig en plastrong, men skor och näsduk saknas fortfarande. Armarna kommer dock läggas ner på hans jacka.

De var så söta. De hade tom bröstknappar och manshettknappar! Så nu är alla kläder färdigutprovade. De kommer inte provas förrän den 4:e juni en sista gång och då får vi dem även med oss hem. Bröllopsnatten är oxå fixad, vilket är skönt. Det är en sådan grej man kanske inte tänker så mycket på i början... För oss föll det nästan helt bort men till slut fick jag tag i ett mysigt litet ställe. Nu är det blommorna som hägrar... Måste ta mig dit och kolla lite. Har dock varit i kontakt med tjejen som ska göra buketter mm och det var lugnt än så länge. Men jag har en tendens att inte bli lugn och slappna av förrän det är bokat och klart. Ringarna däremot har kommit hem! Sååå fina de är, vi är jättenöjda!

Så sakta men säkert tar vi oss mot den 6:e juni!

Ha det så gott allihop!

Ja, då var det fredag igen! Skönt! Visserligen ska jag jobba på lördag, men det är bara 4 timmar, så det överlever man.

Jag har fått en hel del ork tillbaka och känner mig mycket piggare. Om det är graviditetsillamåendet som gett sig eller om det är för att förkylningen är nästan borta vet jag inte, men i vilket fall som helst så blir jag lite orolig om det nu skulle vara illamåendet som gav med sig... Sist det gav med sig så tvärt innebar det nämligen missfall. Detta fick jag inte reda på förrän tre veckor senare, men tidsmässigt med hur länge barnet varit dött och när jag började må bra så var det samtidigt... Jag har inte tid för UL förrän den 20:e april och kände att jag inte var så sugen på att gå och vara orolig så länge, så därför ringde jag idag till MVC och fick en snabb tid på måndag bara för att få höra hjärtljuden och känna mig lugnare.

Men nu är det först helg och det ska bli härligt!

Ha det gott!

Hej igen alla kära läsare!

Läget med Gunn är änsålänge ganska så oförändrat. Jag var med och hälsade på henne i söndags och hon var jättepigg. Jag lade märke till att på hennes sondmatspåse stod det "energy" och tidigare har det stått "fiber" så jag gissar att det kan vara en av anledningarna till att hon var piggare. Denna slang hade hon tydligen under två tillfällen dragit ut från näsan varpå hon blivit skickad till röntgen så att de kunde få ner den igen... Ajabaja farmor! Hon var vaken hela tiden vi var hos henne och hon log och gestikulerade. Dock bara med sin "friska" arm, inte alls med sin "sjuka" arm. Vi hade även Anton med oss och Gunn blev själaglad! Hon ville genast krama om honom, men sedan blev Anton lite rädd. Jag satte mig i korridoren med honom i knät. Vi pratade, han frågade och jag försökte förklara och svara på hans frågor. Efter ett tag när jag ville gå in igen valde han att stanna kvar i soffan i korridoren. Men efter ett tag stod han i dörröppningen och kikade in. Lika bra att låta honom ta det i sin egen takt. Till slut sprang han runt sängen, jag visade honom att farmor kunde röra sin sjuka fot om man kittlade henne lite, då log både han och farmor. Han var ganska så intresserad av maskinen som matade farmor, och jag visade att det kom från påsen som hängde på ställningen och hur det sedan åkte i slangen igenom famors näsa och ner i magen. Det tog han jättebra och verkade förstå det, skönt! Han ville inte gärna komma fram till farmor, men efter ett tag satte jag mig i stolen bredvid farmor med Anton i knät så hon fick klappa om honom. Hon ville titta på hans fina tröja med Blixten på mm. Farmor gör nu försök att prata. Hon stönar fram ljud låter det som, men att få det till ord är svårare. De ord man kan förstå från henne är ja och nej. Visserligen är det skönt att det går bra så att man kan fråga henne saker och komunicera på ett annat sätt när man får svar överhuvudtaget. Hon är i full gång med rehabiliteringen och det verkar fungera bra. Hon är ute med rullstol lite då och då i korridoren. Skönt att få komma upp och inte bara ligga i sängen, hon är en aktiv kvinna som sällan sitter stilla i friskt tillstånd. Därför kan jag tänka mig att hon tycker att det är jobbigt. Tyvärr verkar det som om hennes närminne har fått sig en känga. Detta blev jag klok över i söndags då jag frågade henne saker som jag visste de hade gjort. Ex vis om hon hade varit ute med rullstolen under dagen, men det hade hon inte sa hon och tittade konstigt. Likadant var det då jag frågade om hennes syster varit och hälsat på, vilket jag visste att hon varit två dagar tidigare. Men även där svarade hon nej... Då börjar man ju undra hur mycket hon vet om vad hon varit med om, hur är hennes tidsuppfattning? Man ser oxå nu att hennes högra ansitshalva inte hänger med som den har gjort. Munnen hänger men ögonen verkar fungera som vanligt iaf. Anton han ritade en fin bild till henne på anslagstavlan på väggen så att hon skulle ha något fint att titta på. När det var dax att säga adjö så kramade jag om henne och därefter frågade jag om inte Anton oxå skulle ge farmor en kram innan vi åkte hem, och det fick hon minsann. Jag lyfte upp honom i sängen och lade honom hos henne så de kunde kramas.

Anton verkade ta det hela mycket bra och sa ett par gånger under besöket till mig att han tyckte synd om farmor. Men nu har han fått träffa henne som han velat göra ända sedan han fick reda på att hon var sjuk, och det känns skönt. Allra skönast var att hon var så pigg och vaken då han var med hos henne, tror att hon uppskattar det mer då, likaså Anton.

Med familjen är annars allt hyfsat bra. Förkylningarna verkar lägga sig nu och allt återgår till det normala. Var hos veterinären i går med Stella eftersom hon var slö och det kom rödbrunt slem ur ändan på henne. Vi var rädda att hon kanske ätit råttgift eller något liknande, men eftersom vi inte har det liggande någonstans där de har tillgång till det så tyckte vi det verkade konstigt. Men det visade sig iaf att det var en kraftig analsäcksinflammation och allt skulle bli bättre med penicillin. Jag tycker redan att hon är MYCKET piggare. Så skönt! Själv mår jag väl ganska så bra. Huvudvärken glömmer mig inte utan infinner sig nästan varje dag i varierande styrka. Och det är ingen höjdare kan jag berätta!Men det lilla pyret växer och frodas hoppas jag. Går imorgon in i vecka 16. Har inte varit på något besök hos MVC sedan vecka 12-13 någonting, men snart är det dax för UL, nämligen den 20 april! Det är alltid lika roligt och spännande.

Tills nästa gång, ha det!

Igårkväll var det bara Nicke som åkte in för att hälsa på Gunn. Det är mycket folk omkring henne nu och hon blir fort trött, träningen gör ju sitt till oxå. Därför försöker vi vara så få som möjligt där hos henne så hon verkligen får vila. Igår hade hon återigen fått sitta upp lite på sängkanten och sköterskorna tyckte hon var mycket stabilare och starkare än vad de väntat sig! Men som sagt denna träning tär på hennes ork vilket visar sig på eftermiddag och kväll. Men hon får gärna vara trött och vila när vi är där, bara hon kommer tillbaka. Jag tycker att hon är fantastisk som gör sådana framsteg varje dag. Talet har det dock inte hänt något med ännu, men vi ger inte upp, det sista som överger en är hoppet! Och vi hoppas!

Idag tänkte jag skriva ut ett stort foto på våra två pojkar som hon kan ha hos sig och titta på. Om jag känner henne rätt så saknar hon de små yrväderna. Jag ser fram emot den dagen då Anton kan få komma med in och hälsa på henne. Jag tror även att det kan hjälpa henne i tillfrisknandet på något sätt, ger henne ännu lite mer gnista. Men en bild ska hon få på dem iaf! Något fint ska hon ju ha att titta på:)

Tack för alla peppande och lyckönskande kommentarer! Det värmer!

Igår var vi inne hos Gunn i Ystad där hon nu ligger inlagd på en rehab avdelning. Hon ligger nu på sal och har nu bara sondmatning och syrgasslang kopplat i sig. Besökstiderna nu är mellan 14-20. På förmiddagarna arbetar nämligen personalen med patienterna och all tid och fokus går till det. Så nu har Gunn påbörjat sin rehablilitering. Hon hade tom fått provsitta lite i sängen igår för att träna ryggen lite vad jag kan förstå. Vi var inne hos henne på kvällen och allt var som tidigare. Hon var MYCKET trött och det blir hon pga att hon börjat träna lite och denna träning tar mycket på de krafter hon har. Hon skulle nu vila mycket och vi fick inte lov att väcka henne om hon somnat mer än när vi ville hälsa. Vi märkte stor skillnad i hennes vakenthet jämfört med tidigare dagar. Men hon vaknade när Nicke tog hennes hand och pratade med henne. Fick mig ett litet skratt åt henne. Hon delar rum med en äldre dam och denna dam kunde inte hitta sin plånbok varpå sköterskorna var inne och hjälpte henne leta. Samtidigt pratade de om var hon kunde lagt den eller var den kunde blivit lagd utav någon annan. Och Gunn hon vände huvudet rakt mot dem och lyssnade, vände sig och tittade på Nicke och tillbaka till damen och sköterskorna igen. Detta är Gunn i ett nötskal, nyfiken i en strut! Så skönt att se att hon finns kvar där bakom denna hemska skada. Men jag kunde som sagt inte låta bli att skratta lite åt  henne... Damens plånbok hade förresten dottern tagit med sig hem.

En annan glad nyhet och ett stort framsteg är att hon rör på både arm och ben UTAN stimulering! Vi fick se det både jag och Nicke igår när vi stod vid hennes sida! Tidiagre har det bara varit då vi stimulerat henne som hon rört sig på höger sida, men nu gjorde hon det som sagt själv. Inte jättemycket, men vickade på fot och tår och flyttade armen några centimeter. Så även denna dag bjöd på glada nyheter! Hon skämmer kanske bort oss lite... Men stark och duktig det är hon! Vi har starka förhoppningar om att hon med tiden kommer bli återställd till stor del. Vad jag kunde se igår efter att jag hört vad läkarna sa om blödningens placering och de områden det drabbat, så tyckte jag nog att hennes högra kind och mungipa hängde något. Sitt högra öga rör hon som vanligt, likadant ögonlock mm. Så det enda jag kunde anmärka på var hennes kind och mungipa. Bör kanske tillägg att jag ännusålänge bara sett henne liggande eller halvliggande och kanske det ser annorlunda ut då hon är i upprätt position. Men det återstår att se.

Nicke tyckte sig oxå se att hon ville forma ord med munnen. Jag frågade henne då hon tittade på mig om hon hade tränat idag, varpå Nicke tyckte sig se att hon ville få fram ett nej samtidigt som hon virrade lite svagt på huvudet. Nu vet vi ju att hon har tränat, men kom hon kanske inte ihåg det? Fortfarande är det många frågor som rör sig i våra huvuden men vi får svar på en del med jämna mellanrum, samtidigt som nya väcks till liv.

Så sammanfattningsvis känns det bättre och vi ser hyfsat ljust på framtiden.

Har just pratat med Sara, pojkarnas kusin, och Gunn är på väg med ambulans till Ystad! Sååå skönt! En annan grej som nästan är ännu mer glädjande är att hon idag visat tecken på att röra armen!! YES! Hon hade reagerat med rörelser då sköterskorna stack henne med en kanyl i armen, likaså när de skulle rycka ett plåster. Och när de skulle badda henne i munnen med en bomullstuss så reagerade hon genom att vilja ta bort det med sin högra arm! Så hon är nog precis framkommen till Ystad i skrivande stund eller bra nära. Vad skönt det känns. Sara och Allan hade fått se ett schema över hjärnan och de olika ställena för kroppens funktioner och var blödningen satt i förhållande till dessa. Den verkade inte ha suttit så nära rörelsen i höger, inte heller så mycket på talet. Det hade nuddat talet precis i kanten, däremot hade den varit närmre platsen där ansiktets funktioner styrs ifrån. Vi har ju sett henne använda ansiktet men det kan ju också vara så att vissa nerver och rörelser är drabbade i ansiktet. Detta återstår att se. Just nu känns det så fruktansvärt bra! På fyra dagar har hon gått från ett paket till en människa som mest troligen kommer att vara så gott som återställd. Naturligtvis så vet vi ju inte hur det ser ut med talet ännu, men med den utveckling hon visat dessa dagarna så har jag stort hopp att det kan komma tillbaka inom den närmsta framtiden. Gud, vad bra jag mår nu!!

Återkommer med mer när jag vet mer.

Denna helgen skulle jag ALDRIG vilja uppleva! Jag börjar från början:

Lör 21/3 -09:
Dagen började bra. Vi hade på torsdagen fått hit en liten grävmaskin som Nicke skull gräva lite med under helgen. Vi hade under morgonen fått hem en stooor hög med vedstockar och nyss ätit en god frukost med bullar. Allan var här för att hjälpa Nicke och Gunn hade kört in för att besiktiga bilen i Simrishamn. Nicke och Allan gick ut för att börja arbeta och jag och pojkarna gick oxå ut för att få lite frisk luft. Plötsligt hör jag att grävmaskinen tystnar och Nicke kommer springande. Klockan var 09:50 och de ringde från bilbesiktningen att en ambulans precis hade hämtat Gunn efter att hon trillat ihopa på golvet hos dem. De hade inte kunnat få ur henne något telefonnummer men hon hade uppgett Nickes namn, mest troligen eftersom hon visste att även allan var här. Detta hade besiktningsmännen uppgett till SOS när de larmade och på så viss fått fram våra telefonnummer.

Nicke och Allan slängde sig i bilen och körde in till bilbesiktningen. De hade fortfarande ingen aning om vad som verkligen hänt eller vilket sjukhus de kört till. Väl inne hos dem fick de reda på att hon åkt in till Ystad lasarett. Nicke ringde dit på väg mot Ystad men de hade ännu inte fått in henne, men de visste att hon var på väg. Efter ett tag ringde Nicke och grät jättemycket. Jag blev livrädd! Efter en skallröntgen såg de att hon drabbats av en hjärnblödning. En blödning som var ca 2x5 cm stor på vänster sida. De fick vara nära henne hela tiden och hon hade det jobbigt hela tiden. Hon kunde inte prata men det syntes på henne att hon hade ont. Läget nu var att de behöll henne i Ystad eftersom de inte hade plats i Lund och hon kom inte att bli opererad.

Mina föräldrar kom hem till mig och barnen. Jag var totalt strandsatt och kunde inte ta mig någonstans. Mest av allt ville jag bara vara hos Nicke och stötta honom. Efter lite tänkande bestämde jag mig för att följa med mina föräldrar hem. Då kunde jag förflytta mig med deras bil och de kunde passa barnen.

Vi visste fortfarande inte alls hur dagen kom till att se ut, jag ringde många gånger till Nicke och frågade om något nytt dykt upp. Svaret var hela tiden att de visste ingenting. Hon hade blivit uppflyttad på intensiven till slut och jag kunde inte längre få tag i honom. Vid 14:30 ringer han och frågar var jag är och att han kom för att hämta mig. De hade gjort en ny röntgen och såg att blödningen hade ökat. Nu var allt bråttom! Gunn sövdes och intuberades och kördes med ilfart till Lunds lasarett. Allan hade sagt att vi kunde bli hemma och att han ringde om det var någonting. Då sade läkaren: -Nej, jag tycker att ni ska köra in allihopa. Kan hända att hon inte klarar detta.

Nicke var hos mig vid 15:30 och vi var på lasarettet i Lund vid 16:15 ungefär. Då låg hon fortfarande på operationsbordet och blev tömd på blod från blödningen. Klockan blev ungefär 17:45 då vi mötte sköterskorna och de sa att de var på väg att hämta henne nu. Efter ett tag kom OP-läkaren in till oss och berättade om fallet och hur det såg ut. Gunn kom att ligga nersövd med respirator under den närmsta tiden för att hennes kropp skulle slippa jobba med det och kunna vila istället. Hon var mycket medtagen då hon kom in till OP och kom även att vara väldigt medtagen den första tiden. Eftersom att blödningen satt i vänster sida så var hennes högra sida förlamad och talet var borta. Nu var det oxå lite osäkert om det bara var det som hade blivit skadat eller om mer hade blivit skadat då blödningen hade växt. Risken fanns nämligen att det hade tryckt på andra delar i hjärnan oxå då blödningen ökat trycket i huvudet.

Efter ett tag hade sköterskorna kopplat in alla apparater och vi fick lov att gå in och hälsa på henne, men vi fick bara gå in två åt gången. Jag var livrädd för vad jag skulle möta för syn... Då vi kom in till henne kom mina tårar igen... Där låg hon nerbäddad med en massa slangar i fingrar, armar, bröstkorg, näsa mm. Hon var även intuberad och hade ett bandage runt huvudet. Det var denna människa som dagen innan hade dansat till Så ska det låta och burit runt på sina små barnbarn. Kom hon att dansa igen, kom hon att prata igen? Frågorna var mååånga! Hon var nersövd, men vid några tillfällen väckte de henne ett par sekunder för att se hur hon reagerade och hur alert hon var. Hon var frisk innan olyckan och det talade starkt för henne. Hon vaknade fort då de väckte henne och reagerade genom att titta upp och sträckte sig efter intuberingen som hon ville ha bort. Hon sträckte sig även efter de pipande maskinerna som stod runt om henne. Jag frågade vad reaktionen innebar, om det var en bra reaktion, och hennes reaktion var bra, det var precis så man ville att hon skulle reagera. Lika snabbt var hon nersövd igen.

Nu var det bara väntan som återstod och vi hoppades alla att hon skulle klara detta första och andra dygn med livet i behåll. Fortfarande ingen reaktion på höger sida... Vi åkte hem vid 21:30.

Söndag 22/3 -09
Natten var faktiskt bra. Vi fick sova någotsånär. Jag vaknade en gång och hade svårt att somna om. Vi skulle åka in under eftermiddagen vid 16 tiden då besöksförbudet var förbi. Men redan vid middagstid ringde Nickes syster som åkt in på morgonen med Allan. De hade då kopplat ifrån repiratorn och hon klarade det bra. Hon var nu vaken oxå och hon hade känt igen dem. Hon hade kramat dem så gott hon kunde med sin friska arm och tittat på dem. Nu bestämde vi oss för att försöak komma dit innan försöksförbudet började vid 14 tiden. Vi visste ju inte hur länge hon orkade vara vaken. Vi kastade oss i bilen, köpte alvedon till Alvin som hade feber. Körde till mina föräldrar där barnen fortfarande var sedan gårdagen och lämnade medicinen, sedan bar det av mot Lund igen. Vi hann in så vi fick säga hej till henne ett par minuter innan vi blev utkörda därifrån. Nu fick vi inte lov att vara där på två timmar.

Då vi var till baka fick vi chansen att komma in till henne igen och hon kramade våra händer och tittade på oss så mycket hon orkade. Hon pendlade mellan vakenhet och sömn hela tiden. eftermiddagen fortsatte så. Hon ville pilla bort syrgasslangen och bandaget hela tiden, så vi fick försöka stoppa henne hela tiden. Hon hade oxå fått ett nytt bandage nu som gick ner under hakan så hon inte skulle få av det. Hon hade börjat svullna upp på sin vänstra ansiktshalva, vilket man tydligen gjorde efter en hjärnblödning. Vad vi förstod så var det överskottsblod som var tvunget att ta vägen någonstans, och hon kunde även bli lite blåsvart utav det, men det var inget vi skulle vara rädda för, det kom att försvinna helt. När vi körde hem vid 20 tiden var läget stabilt och vi var nöjda med dagen. Hon hade ju känt igen oss alla! En fråga besvarad.

Måndag 23/3 -09
Vi hade vår sysslor att sköta under dagen. För mig innebar det ett frisörbesök och ett tandläkarbesök. Nicke hade barnen och var iväg för att hämta lite byggställning. Vid 14:30 körde vi till mina föräldrar. De skulle passa pojkarna när vi åkte in till Gunn igen. Idag ville även mor följa med och hälsa på henne. Vi var inne vid 17 tiden och läget var oförändrat. SKÖNT! Då var det ju inte sämre iaf! Vi hälsad på henne och allt verkade vara precis som det var dagen innan. Men det var det inte! Hon rörde sitt högra ben!!! Lyckan är total! I övrigt var det som dagen innan. Ingen reaktion i handen och inget tal. Men hon log och virrade på huvudet så humorn och minnet verkar finnas kvar. Hon hade börjat få näringsdropp och bandaget runt huvudet var borta. Man kunde nu se hur och var hon var uppskuren för operationen. En annan nyhet är att hon ev kommer att förflyttas till Ystad under tisdagen. Beskedet vi fick igår var att hon kom till att bli kvar i Lund ett bra tag och genomgå rehabiliteringen där. Så detta var ett glädjande besked. När vi skulle säga adjö drog hon ner mig till sig så att vi kramades! Sååå skönt! Men vad tänker hon? Vet hon hur hennes tillstånd är? Hur mycket förstår hon utav det? Undrar hon varför vi alla är där eller vet hon? Vi stannade till 19 och allt kändes bra! Ännu en stor framgång under denna dag! Hon rörde sitt högra ben!

Varje kväll har det känt bättre än vad morognen gjort.

Idag är läget oförändrat mot gårdagen och vi hoppas på en förflyttning till Ystad under dagen. Barnen här hemma har fortfarande inte fått hälsa på henne. Vill att hon ska vara lite piggare först, ev att hon oxå kan äta själv och slipper slangar innan. Slangar mm går visserligen att förklara för Anton. Men vi får se hur det blir. De frågar ju efter henne dagligen. Tyvärr har vi inte möjlighet att hälsa på henne under dagen men imorgon åker vi in till henne igen!

Är hemma med barnen idag. Alvin har fortfarande feber som håller sig uppe runt 40 grader. Nu har han varit hyfsat feberfri sedan morgonen och vi håller tummarna att det håller sig så. Men det är en gnällig och klängig 1,5 åring jag har här... Vaknade till ett vitt och blåsigt landskap imorse. Nu har det slutat blåsa och snöa, nu lyser solen med sin fulla kraft istället! SKÖNT! Jag vill ju ha vår!

Så min sammanfattning av helgen är: Var rädda om varandra. Tänk på varandra, prata och umgås med nära och kära, kompisar och familjemedlemmar. Man vet aldrig vad som händer imorgon! Kanske kommer du inte kunna prata själv, eller så är det ditt syskon, förälder eller någon annan nära anhörig som drabbas av något liknande. Livet vi lever hänger i en MYCKET skör tråd och livet kan förändras på en bråkdels sekund!

Vi är evigt tacksamma att Gunn befann sig där hon var! Tänk om hon varit hemma, Allan skulle ju inte kommit hem förrän till kvällen. Tänk om hon suttit i bilen när det hände, då hade kanske både hon och någon annan varit drabbad. I dessa två fallen hade risken varit stor att hon inte alls funnits med oss idag!

CARPE DIEM!

Hej alla kära läsare!

Äntligen ett inlägg från lilla mig! Men uppehållet har en liten, liten förklaring, ca7-8 cm stor i dagsläget. Förhoppningsvis blir det större!

Vi ska nämligen bli 5 i familjen!

Jag mår inte som en prinsessa precis om man säger så... Och huvudvärken har infunnit sig även denna gång, precis som de två förra graviditeterna. Är idag i v 12+6 och den mest kritiska peridoen är förbi som tur är. Var på MVC-besök i måndags för en vanlig kontroll och för att lyssna på hjärtljuden. Det tog sin lilla tid innan vi hittade hjärtljuden och jag hann bli rädd. För er som inte vet så var det precis så som vi sommaren -06 fick reda på att vi fått missfall i tolfte veckan. Men till slut hörde jag de små snabba slagen och rädslan släppte. Allt lät fint och blodtrycket är lågt och bra. Likaså är hB-värdet... Lågt alltså... På inskrivningen var det 120 och i måndags var det 114... Så nu knaprar vi räliga Niferex för fullt. Försökte lite själv först med div juicer och proviva med extra järn, samt Mitt val kvinna. Men tyvärr räckte inte det och jag fick ge mig. Anton tycker det är spännande och har redan påpekat att han vill vara med när bebisen kommer ut... Nej blev mitt svar... När man frågar honom vad han helst vill ha så är det lillasyster eller en lekbror... Vi får se vad vi kan få till, eller HAR fått till. De två andra gångerna har vi tagit reda på vad det varit för kön, men denna gången tänkte vi testa att vara ovetande tills dess vi får hålla det lilla pyret i famnen. Så mina dagar nu innehåller jobb, mat och sömn. Så känns ddet iallafall... Kan inte minnas att det varit så jobbigt de andra gångerna. Men jag kan ju inte riktgit jämföra med de andra gångerna iheller... De två fullgågna graviditeter jag gått igenom har vi fått hjälp med tabletter och det har varit hormonstimulerat. Denna gången lyckades vi själv, vilket vi även gjorde med vårt missfall. Så jag har aldrig varit så här långt gången på egen hand om ni förstår vad jag menar. Men det har varit en lååångdragen period med illamående som fortfarande håller på. Hopppas att det snart går över så man kan bli lite social igen, för det är det minsta jag känner mig. Har aldrig känt mig så osocial! Orkar inte med någonting mer än precis vad de dagliga sysslorna innebär, och knappt ens det!

Ovan på allt detta är alla bröllopsplaneringar i full gång! De flesta kläder är fixade, bara lite som återstår. Fotograf fixad, transport fixad, mat fixat, orkester fixad mm. Det är väl mest blommorna som fortfarande är kvar. Får väl ta tag i det oxå en vacker dag. Tänkte även försöka få ihopa en liten önskelista för våra kära gäster som läser bloggen och som kommer närvara på vår stora dag... En lite berättelse om hur frieriet gick till tänker jag oxå uppdatera er med en dag när motivation och ork finns.

Så den 6: juni blir jag Fru Krook och den 25:e sept är det tänkt att vi ska bli 5 st Krookar!

Tillbaka till hantering av huvudvärk och illamående...

Höres!

Min frånvaro beror mestadels på trötthet och illamående...:) Men jag finns här och snart kommer förhoppningsvis ett lite längre inlägg...

På fredag är det kryssning som gäller!

C ya!

Försöker strukturera upp de bloggar jag följer för att lättare få överblick på dem. Målet är att bloggrundan ska gå fortare. Använder mig av bloglovin.se och ska tydligen lägga in en länk i ett inlägg...

Så här kommer den:

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/465006/liddeli?claim=8mfs9hsuuca">Följ min blogg med bloglovin</a>

Over and out!

Lyckan är total!

Jag ska bli Fru Krook!!

Juldagen beställde jag några saker på Lekmer. Och trots julhelg, vanlig helg och röda dagar så fick jag i förmiddags en avisering på mobilen att det finns att hämta i butiken i byn... Är inte det bra abetat! Från beställning till idag har det varit 2 röda dagar och 2 helgdagar och nu kan jag hämta det!! WOW säger jag!

Bra jobbat Lekmer!!

Jag skulle gärna vilja ha en espressomaskin så man kan göra egna smarriga goda latte och andra kaffedrycker. Jag har kollat runt lite på olika espressomaskiner. Jag vill ju gärna förena kvalitet och design. Det är ju en maskin som kommer stå framme så det är ju klart att den ska vara snygg, eller hur! Sen är frågan om det är så stor skillnad på de olika prisklasserna så att man märker det i smak och kvalitet på det färdiga resultatet... Jag har iaf hittat en sida med mååånga härliga maskiner. Och där hittade jag oxå den design som jag sett i mitt huvud. Kolla gärna in denna butik.

Dessa är jag mest intresserad av:





även denna ville jag eg ha i ljusblått på bild, men fick inte till det....


Nu är min fråga är det någon som har någon erfarenhet av någon av dessa två. Deras egenskaper går att läsa om på butikens hemsida som jag länkade till längre upp. Vilken skulle ni rekommendera?

Fortsätter mina espressomaskinspaningar...

Efter två jobbiga viktveckor med kalas, förkylning och andra grejer så beslutade jag mig igårkväll för att det var dax att åka in till VV igen. Förra gången (för två veckor sedan) hade det gått jättebra, -0,8 kg, men nu väntade jag mig inget vidare resultat. Men döm om min förvåning när vågen visade -1,2 kg! YES! Det kändes såååå bra! Så nu har jag laddat med ny energi och ny gnista! Tack vare denna nedgång så uppnådde jag mitt första lilla delmål, nämligen en stjärna! Och för er som inte vet så dessa stjärnor får man när man gått ner 3 kg. Jag har satt det som små nätta mål i min viktresa. De känns inte helt omöjliga att uppnå, och när man når ett litet delmål känns det bara sååå bra! Så nu är det totalt -3,6 kg! Visst är jag bra!

Jag var även och tränade i tisdags för första gången på två veckor. Eftersom jag varit förkyld har jag inte varit iväg och tränat, så det var riktigt skönt ska ni veta! Det känns i musklerna och i kroppen. Ikväll är det dax för boxning igen. Det är en av de roligaste träningsformer jag vet. Snacka om att man är slut efter ett pass. Tyvärr så meddelade tränaren i tisdags (vi har samma tränare/ledare på step som box) att hon hade bestämt sig för att göra ett uppehåll under vårterminen och sökte nu vikarierande ledare. Hoppas verkligen att hon hittar någon ny och att hon är lika duktig. Denna träning passar mig perfekt, jag trivs verkligen med den.

C ya!

Som rubriken lyder så har det varit en hektisk vecka som nu är till ända. Men vi börjar med förra helgen! Den fick en liten vändning på två röda sekunder. Det var ju som en del kanske vet scrapträff i Skurup på söndagen den 2:e nov. Hade inga som helst planer på att åka dit förrän på lördageftermiddag då jag chattat med Anki på msn. Intresset väcktes men Nicke skulle jobba så jag hade barnen att ta hand om. Men då jag vaknade klockan 8 på söndag morgon så tänkte jag: Varför ska jag behöva vara hemma själv med barnen hela helgen när jag vill iväg på träff?! Jag ska dit! Så jag slängde benen över sängkanten och ringde svärmor och hon kunde ha barnen. Så frukost till barnen och till mig själv, i duschen, fixa iordning mig och barn, packa och lasta bilen med mina scrapgrejer och barn. Iväg och lämnade barnen och sedan hämtade jag Anki och lite i 10 stod vi i Skurup på scrapträff! Snacka om snabba pix! Kan ju tillägga att jag har ca 45 min till Skurup... Det var en rolig och trevlig träff som arrangerats och jag fick en hel del gjort. 3 LO faktiskt! Det bjöds på smarrig köttfärssås och spagetti och till det hade det bakats ett sagolikt gott pestobröd! Yummy säger jag bara! Här kommer bilder på dagens verk (förlåt för de dåliga bilderna...):







Efter det började det lite mer hektiska som jag skrev om... På onsdagen den 5:e november hade vi nämligen en födelsedagsgris här hemma. Vår Anton blev 4 år! Det var sång och paketer på onsdagsmorgon klockan 5:45 och det var en glad Anton som blev väckt! Naturligtvis var det den store idolen Blixten McQueen på pappret...



Sedan bar det iväg till dagis och även där blev födelsedagsgrisen firad. På kvällen var det mormor, morfar, moster Elin, samt farmor och farfar som kom på besök. Dagen till ära hade Anton önskat sig pizza till middag. Så här rådde febril aktivitet när vi gjorde våra pizzabottnar och bakade de färdiga pizzorna i pizzapronton. Smarrigt värre!

På lördagen var det resten av släktens tur att komma för att fira vår lille 4-åring. Så en massa födelsedagsfirande och presenter senare var det dax att fira alla våra faror! Och nu är det måndag och ny vecka har påbörjats. På lördag ska vi på gåsamiddag och på söndag är det åter dax för kalas, nämligen barnkalas!

Kom just på att jag glömt visa de LOs jag gjorde på träffen hos Anki för två veckor sedan. De kommer nu!


På denna saknar jag rubrik... Hjälp mottages tacksamt...!



Det var allt för idag tror jag!

Vi höres!

Denna skål har jag länge tänkt på! Varenda gång jag är på IKEA så känner och tittar jag på den! Gillar den massor. Tänk er den med gröna äpplen eller ett gäng apelsiner. Läckert va! Men priset är inte lika tilltalande... Inte för att bara köpa bara-för-att-jag-tycker-den-är-snygg, men så kom jag på att jag kan ju önska mig den i julklapp, eller födelsedagspresent kanske! Så där har ni ett tips! Här kommer bilden på den, kan ju vara bra att veta vilken skål eller fat jag menar!

Får jag lov att presentera IKEA STOCKHOLM!

Bilden är lånad från IKEAS hemsida.