liddeli

Test alltså! :)

DEnna gången är det smaksatt vispgrädde! Vad praktiskt!!! Kladdkaka med jordgubbsgrädde! Mumma!! Eller varför inte så enkelt som lite vaniljglass med chokladgrädde?!

Detta hoppas jag verkligen att jag får möjligheten att testa! Och det tycker jag att ni andra oxå ska försöka testa! Ansök här!

C ya!

Jag har anmält intresse för att testa en serie barnmatsprodukter från Semper. Serien heter "Småfolk" Och erbjuder en massa olika sorters mellanmål tex.


Visst ser det intressant ut! Det tyckar iaf jag! :) Så nu ger jag er andraq kompisar med små barn oxå chansen att anmäla intresse och testa det! Klicka på denna länken och anmäl dig du med!

Jo, jag gör ett inlägg!

Det är nämligen så att jag tänkte gubben skulle få testa en ny produkt! Nämligen en rakapparat från Philips! Han är anmäld och vi hoppas att han blir uttagen!

Nu vill jag ge fler chansen att få testa denna, så klicka på länken och regga dig!

http://www.smartson.se/testpilot-sensotouch.html

För en len och mjuk kind i höst! ;)

Och nu ligger hon plötsligt på mage på golvet... Lustigt, jag lade henne på rygg! Hon har just vänt sig från rygg till mage för första gången! Som jag sa tidigare, STOOOR kicka!

Jodå! +60 gram visade vågen idag för lillan! Även om det inte är mycket så är det iaf på rätt håll.

Bjuder på alldeles färska bilder av den lilla loppan.

En liten ljuvlig dam...


...som gärna tar en liten pratstund...


...och bjuder på mååånga leenden!

Och, ja, hon vaknade inatt...

Nu ska vi mysa lite!

Hej svejs!

Allis har just satt i sig 135+65 ml ersättning!!!

Som vi kämpat med henne... Trugat i henne 50-100 ml per mål under två veckors tid. Riktigt glada har vi varit de få gånger hon har druckit en hel sats med 100 ml. Idag gjorde jag en sats på 135 ml och tre gånger idag har hon tömt flaskan på den mängden. Och precis testade jag att blanda lite till och gav henne. Döm om min förvåning när hon satte i sig hela den satsen på 65 ml oxå! Så ikväll åt hon 200 ml på ETT mål! Nu vågar vi inte röra henne! Hon ligger på en kudde i soffan och jäser, och vi är rädda att allt ska komma upp igen... Ska bli spännande och se hur natten blir, tror ni hon kommer vakna och vara hungrig? Och riktigt spännande ska det bli imorgon på BVC då vi ska på vägning. Återkommer med resultatet.

På tal om BVC... Igår var store Anton och fick sin 2:a dos med vacc mot svininfluensan. Gick precis lika bra denna gången. Han sa inte ett knyst! Och denna gången visste han ju vad som väntade. Gissa om jag var stolt! Andra föräldrar fick bära in sina barn under protester, Anton gick själv före mig in på rummet... Och ut kom han lika glad som när han gick in! Och idag var det då Alvins tur. Lite rädd måste jag säga att jag varit inför hans andra dos... Han var INTE rolig förra gången. Då krävdes det två för att hålla honom och en för att spruta... Igår när Anton berättade att det inte var något farligt och att det inte gjorde ont så sa han -Ja sitta still. Samtidigt nickade han väldigt förståndigt... Och han skulle välja tatuering, för det hade ju storebror fått. När vi kom in på rummet och satte oss i stolen så kröp han upp i mitt knä, kröp intill mig och sa med ledsen röst -Mor, köra hem mor. Denna gången var vi mer förberedda och satsade på två att hålla med en gång och allt gick bara fint. Visst kämpade han emot, men det gick jättebra. Nu var det ju dax att välja tatuering... -Ja vill inte! sa han i tjurigt i protest. Men till slut hade han ändå valt ut en för att lite senare säga -Nej, vill inte ha den! och lade till baka den... Och plåster skulle han absolut inte ha! Anton har inte reagerat på sprutan alls, är lite öm runt sticket bara men inget annat. Det återstår att se imorgon om Alvin reagerar, men änsålänge har han inte reagerat. Och det gjorde ingen av dem vid första dosen heller.

Nej, nu kallar kudden! Var bar tvungen att berätta om lillasysters framsteg! Så stolt och glad! Äntligen verkar det vända!

Natti, natti!

2010började som alla andra år, jag fyllde år. Men eftersom jag var sjuk blev det inget kalas. Mina och Nickaes föräldrar kom på kvällen bara och vi åt god thaimat. På dagen kom T & M med familj. Så det var en lugn, skön och mysig födelsedag med familjen.

Har man snö gäller det att passa på...


Hej vad det går i backarna...

...nej, det är inte hela sanningen... Så här gick det till!


Den store pågen (faren...) fram och det två små på släp. Gissa om de var lyckliga!

Den 30 dec hade jag varit med lillan på BVC för att se hur hon hade växt. Döm om min förvåning när hon hade gått NER i vikt! Inte bra. Nu försökte jag amma oftare och längre... Lätt... NOT! Var hon inte hungrig tog hon INTE bröstet... Men vi kämpade på en vecka till nästa vägning. När vi vägde henne igen den 7 jan had hon fortfarande gått ner i vikt... Vi tog nu urinprov och hB på henne. hB var bra och urinprovet skickades på odling. Denna gången började man bli lite orolig... På eftermiddag och kväll pumpade jag och gav henne, mest för att se hur mycket hon åt per mål och lite för att se ungefär vad jag hade i matväg till henne... Jag fick smärre panik när jag upptävkte att hon inte åt mycket mer än 60-100 ml per mål. Knappt hälften av vad hon bör äta med tanke på hennes ålder. När hon denna kväll hade fått i sig en måltid var hon helt annorlunda än vad hon varit den sista tiden på kvällarna. Hon satt i soffan och jollrade och pratade med oss som aldrig förr. Hon har alltså inte fått mat så det räcker den sista tiden! Vi som trodde hon var trött mm när hon var gnällig på kvällarna, för hon hade ju fått mat! Det var ingen rolig känsla man fick i kroppen kan jag säga... Till de andra två barnen har jag haft mängder med mat, så detta var ju inget man kunde drömma om! Efter två dagars kämpande med pump och flaskmatning gav jag upp. Jag var orolig och maten verkade minska ännu mer. Vi började stötta till med ersättning. Så nu är det både ersättning och bröstet som gäller. Fortfarande äter hon knappt 100 ml per mål men i gengäld ger vi henne med tätare intervall. Och de två sista nätterna har hon vaknat och varit hungrig, hon som sovit hela nätter i nästan två månader. Men jag ser det positivt. Hon vill ha mer mat! Sedan vi började ge henne ersättning visar hon tydligar när hon vill ha mat och hon har blivit mycket gladare. Ett tecken på att det går på rätt håll.

I onsdags var vi på BVC för 2-mån läkarkontroll (eftersom jag var sjuk när vi egentligen skulle gjort den så blev den rejält försenad...) Och vi fick svar på hennes urinprov... URINVÄGSINFEKTION!!! Stackars tös! 3 månader och urinvägsinfektion! Egentligen skulle hon haft sin vaccinering oxå denna dag, men eftersom det nu blev penicillin för henne så flyttade vi fram den. Vikten stod dock stilla! Och det var skönt. Så nu går hon på penicilin. Och på torsdag ska vi in för en ny viktkontroll. Spännande.

I fredags var vi minsann på Malmö Arena med barnen och T & M och deras barn. Det var ju Disney on Ice! WOW! säger jag bara! Underbar musik, bra platser och härlig fart! Jättetrevligt! Anton satt som förstelnad och tittade medans Alvin satt i mitt knä och diggade. Verkligen hellyckat. Lillan var hos mormor och morfar. Det första Alvin sa när det var slut var: -Köra och hämta Allis? Dessa tre syskon är sååå glada för varandra så det är helt otroligt! Underbart att se och höra dem tillsammans.

Idag väntar andra omgången vaccin för mina små gossar. Anton är väl inga större problem, men Alvin är jag lite mer orolig för. Det krävdes två pers att hålla honom sist... Får se om vi klara båda idag eller om vi väntar tills imorgon med Alvin... Känns som att det är lika bra att ge dem sprutan nu när de redan fått första dosen så de får fullt skydd. Det handlar om ett par sekunders obehag med Alvin men det kommer vi säkert klara, och vem vet, det går kanske galant denna gången...

Ja, det var ju ett tag sedan...igen...

Sedan sist har det ju hänt en del. Då var jag på min andra penicilinkur mot halsfluss. Den avslutades och någon dag senare var det åter dax för halsont. Men däremellan hann vi ju med julen! Julen firades iår både lillejulafton hos Nickes bror och hans familj och julafton firades hos mina föräldrar. Julen är alltid lika mysig och för en gångs skull så fick vi ju en vit jul 2009! Det är minsann inte alla år vi har det. Som vanligt innebar julen en massa god mat och en hel del julklappar. Och familj och släkt såklart!

Den 20:e december döptes vår lilla dotter i Stiby kyrka. Hon fick namnen Inez Allis Selma Krook med tilltalsnamn Allis. Det var ett vitt dop och vi var rädda att många inte skulle kunna komma pga snön, men vi hade tur, det var bara ett par som inte kunde komma. Hon skötte sig exemplariskt i kyrkan och hennes gudföräldrar Sara och Jessica hade inget större problem med henne. Mottagningen efter sov hon sig igenom...


En nydöpt och nöjd liten Allis

Strax efter jul och andra penicillinkuren avklarad så var det åter dax för halsont... Ner till Novakliniken igen och ett riktigt halsprov togs och skickades till odling. Detta prov visade att jag fortfarande hade någon sorts streptococcer (stavn?)

Så här har våra juldagar och mellandagar och... ja, alla lediga dagar sett ut under julledigheten...

Två pyjamasnissar...


...och en pyjamasnissa!

Nyår firade vi hemma. Rosa kom på besök och hjälpte oss att äta vår inbakade fläskfilé, klyftpotatis och svampsås. Barnen höll sig vakna och vi lyckades iår se Grevinnan och betjänten. Både Anton och Alvin skrattade gott åt gubbens tokigheter. Mor, kan vi inte spela in den sa Anton när den var nästan slut. Sagt och gjort, nu finns den på boxen. Det är inte många år som man lyckas komma ihåg och se den. Vid 00-tiden satte vi oss och tittade på fyrverkerierna nere i byn. Vi kan se dem hemifrån, mycket praktiskt. Och sen gick vi själv ut och smällde våra 4 smällare som vi köpt. Anton gillade det skarpt men Alvin blev lite rädd och ville gå in redan efter 2:a smällaren.

Nu var 2009 slut! Ett år som har betytt mycket i våra liv. Började redan nyårsdag med frieri! Sedan var det bröllopstankar ända fram till den 14:e feb då vi fick reda på att vi skulle bli 5 i familjen! Sen var det både bröllop och graviditet på schemat. Bröllopet var en av de vackraste och roligaste dagarna i mitt liv. Blir fortfarande helt lyrisk när jag tänker tillbaka på det! Och den 5 oktober förändrades våra liv igen när lilla Allis kom till oss. Så det har varit ett år i kärlekens och lyckans tecken för vår del. Som sagt, ett år som betytt oerhört mycket för oss och våra liv.

Ett gott nytt 2010!

I helgen hann Allis alltså bli två månader gammal! På torsdagen var vi hos BVC för vägning och mätning. Ca 5500 g och 59,5 cm har hon vuxit till. Hon har inte gått upp så mycket i vikt men längden jobbar hon bra på! Pojkarna hade vid denna ålder gått upp ca 2 kg medans hon nöjer sig med ca 800 g. Hon är en aktiv och nyfiken liten jänta. Vill gärna kunna se sig omkring och favoriten är att hänga på vår axel så hon har bra utsikt. Hon har börjat prata mer och mer. Igårkväll somnade jag till hennes joller, sååå mysigt! Nätterna ja. Hon är ett barn som gärna är vaken dagtid och sover hela nätterna sedan 1-1,5 vecka tillbaka. Hennes leende kommer lättare och lättare fram. Finns det något ljuvligare än ett spädbarns tannalösa leende. De ler ju med hela ansiktet och ögonen lyser. Just nu ligger hon på en filt på golvet och sprallar och jollrar. Hon har fortfarande inte några fasta rutiner vad gäller maten. Det kan variera väääldigt. Vissa dagar äter hon jätteofta och andra med 4-5 timmars mellanrum och sover hela tiden däremellan. Men det gör inte mig något, hon får bestämma där. Hon är mycket glad för sina syskon och ler gärna till dem och hennes kärlek till dem är besvarad! Pojkarna avgudar sin syster! Det är sällan hon är riktigt ledsen, hon mest gnäller och berättar att hon är där. Så det är sällan hon gråter och skriker, hon gnäller hellre. Hon vill gärna vara hos oss. Gillar kroppskontakt och mys precis som de andra två alltid gjort, och det får de mer än gärna. Myyycket kärlek får de små liven. Hon är en väldigt varmblodig människa, precis som jag och bröderna. Hon svettas av minsta lilla, så vi har fortfarande inte kunnat använda någon overall. Hon blir tom genomsur bara av mössan... Håret på hjässan har börjat bli längre. Ett bra tag har hon liknat en munk, men nu ser man håret uppepå oxå. Hennes vänsteröga varar fortfarande. Jag tror att hon har en lightversion av det som Anton oxå har med sitt hängande ögonlock. Så det är en pigg och glad 2-månadersbebis vi har här hemma.

Dax för mat!

C ya!

Tiden går fort och nu har även andra advent passerat. Helgen tillbringades i goda vänners sällskap i det tyska landet. De två äldsta barnen åkte direkt från dagis till mormor och morfar på torsdagseftermiddagen och ca kl 06 på fredag morgon kom Therese och Martin och hämtade oss och kosan styrdes mot Trelleborg och färjeläget. Allis var med och så även hennes pass. Det här med pass till henne tycker jag är lite roligt... Vet ni hur länge det gäller? Just det, 5 år! Kan tycka att det är ganska länge för ett pass till en bebis. Hon hinner ju förändras en del under tidens gång... Men nu har hon ett pass iaf... Komplett med foto och längd! Båtresan gick bra. Myyycket folk. En god frukost intogs och därefter var det dags att lämna båten. Det blev de sedvanliga besöken på Real, Aldi och Famila och sedan hotellet. Äntligen framme tyckte Allis. Det var in och ut ur bilen ganska många gånger och hon fick inte mycket sammanhängande sömn, men ändå var hon hyfsat glad och nöjd. På kvällen var det dags för helgens premiärbad. Vi svassade om till badkläder och badrock och begav oss ner till det underbara badlandet som ligger på hotellet. Jag hade ju på torsdagen lyckats dra på mig en nackspärr som inte var av denna värld, så för min del blev det till att sitta i solstolarna med lilla Allis. Jag kände mig allmänt konstig med lite yrsel mm så en vattenflaska vid sidan sen klarade jag mig. Pojkarna och flickorna (ja hemma är vi vuxna karlar och kvinnor men på ett sådant ställe blir man barn på nytt! Underbart!) sprang så att de hann till forsen då den öppnade 8 min över heltimme. Och om man sprang så hann man enligt Nicke med 5 turer på den tid forsen var öppen. Efter lite mat i kistan begav vi oss sedan vid 22-tiden upp på rummet och störtade i säng, trötta efter dagen. Kl 08:30 vaknade jag av att det var en strimma dagsljus som letade sig in genom gardinerna. SHIT! Kl 9 skulle vi äta frukost! Väckte Allis som sovit hela natten, gav henne mat, slängde mig i duschen och snart var vi på frukost. En otroligt god frukostbuffé med allt man kan önska sig! Pannkakor med kanelsocker och vaniljsås är inte dumt kan jag berätta! Mums!

Denna dag var det mycket bilkörning på schemat. Vi styrde bilen från Stralsund mot Rostock och dess julmarknad. På vägen gjorde vi några stopp vid bla annat ett köpcentrum och Karls Erdbeerhof tror jag att det hette... Ett trevligt litet stället med offantligt många kaffekannor i sin utställning. Tom världens största kaffekannesamling som även finns med i Guinnes rekordbok. Här finns ALLT! Ett mysigt ställe som tar sin tid att gå igenom... Sedan mot Rostock! Tydligen mer än vi som tänkte gå på julmarknad i Rostock just denna kvällen... Vi begav oss mot vår favoritrestaurang, Block Steakhouse, och deras underbara mat! För min del blev det en filet mignon och pommes till det. OCH deras underbara vitlöksbröd! Vattnas i munnen vid blotta tanken på det! När vi ätit färdigt och kom ut så hade det naturligtvis börjat regna. Typiskt. Men vi började vandra bland alla stånd med Gluhwein och grillspett. Mycket hantverk och massor med dekorerade pepparkakor och så lite mer gluhwein såklart. Får nog säga att jag inte blev jätteimponerad av det... Hade aldrig testat tidigare men fick smaka lite av Carina. Föredrar vår svenska glögg som förövrigt också kunde köpas i ett stånd som hette Svensk Jul... Sen bar det hemåt då vi var riktigt våta och kalla. På hemvägen blev vi naturligtvis fotograferade. Ni vet de där kamerorna utmed vägarna med en stark gul blixt... En sådan var det... En bil av resesällskapets två bilar blir fotograferad varje år. Så vi räknade ut att nästa år då vi kör så är det vår tur att bli fotograferade... Väl hemma på hotellrummet var det lite stärkande drycker och prat innan vi kröp ner i bingen. Tyvärr hann vi inte med något bad.

På söndagen var det åter dags att väcka Allis, denna gång vid 8-tiden och ca en timme senare var det den goda frukosten! Därefter var det först utcheckning och sedan bad fram till 14-tiden. Idag badade både jag och Allis! Min nacke var bättre och medans Nicke passade Allis begav jag och Therese oss in i saunavärlden! Såååå skönt. Deras värmesoffa och värmesängar är heeelt underbara! Tyvärr vågade jag mig inte på forsen. Dels på grund av min ömma nacke och dels för att den är utomhus och jag var rädd om mina mjölkpaket, som gjort för mjölkstockning... Men lite bubbelbad hann vi oxå med innan det var dax att bege sig mot omklädning och hemfärd. Det blev McDonalds på väg från hotellet. Och vad mysigt det är på de tyska McD. De har även ett litet McCafé på sina restauranger, så måltiden avslutades med en liten latte med irish creme smak. Nu var det incheckning och besök på bordershopen innan vi körde på båten. På hemfärden blev det lite kortspel mm och Allis låg stor del av resan på bordet och sov. Det bästa man har sätter man på bordet säger man ju.Sedan var det dax att ta adjö av halva resegänget och vi satte oss i bilarna för den sista bilturen hemåt. Äntligen hemma! hur skönt och roligt det än är att åka iväg så är det minsann ännu skönare att komma hem!

Under helgen hann Allis bli två månader och vi hade vår halvåriga bröllopsdag! Ett halvår! Fatta vad fort tiden går! På måndagmorgon var det dax att hämta barnen. Sådär glada var dom... De ville stanna längre hos mormor och morfar... Och igår ville Alvin åka dit igen... Skönt att de trivs och att de kan vara ifrån oss lite utan problem.

Så helgen har varit underbar! Att ha Allis med sig har gått hur bra som helst, men nästa år får hon nog stanna hemma ändå. Hon har skött sig exemplariskt och man har fått många åååååh och naaawh från de tyska damerna på båtar och andra ställen. Framförallt när Nicke bar på henne, fattar inte det... Nu har hon sovit som en stock tre morgnar, försöker väl ta igen sig... Man får väcka henne vid åtta halv nio varje morgon. Och så får det gäääärna fortsätta!

Kommande helg kommer att gå mycket i julens tecken. Nicke beger sig på fredagkväll iväg på ytterligare en färjetur mot Tyskland. Ett julbord väntar tillsammans med 9 andra karlar. Och vi andra i familjen ska bege oss mot Osbyholm för att fira min kära svägerska som fyller år. På lördagen väntar barnkalas och på kvällen står julgodis på schemat hos Therese. På söndagen väntar julbord på Ingelsta Kalkon och därefter lussebak hos min faster och hennes familj. Det var ett uppdrag som de fick på vårat bröllop och jag har sett fram emot det jättemycket!

Som ni kanske märkt är det inga bilder... Hade kameran med mig hela resan, men inte en bild blev tagen... Ni får försöka föreställa er det!

Hej svejs!

Ja, så var vi då en trebarnsfamilj! Och som jag nämnde i förra inlägget så åkte vi hem dagen efter förlossningen efter att vi kollat att alla prover på Allis var OK. Naturligtvis var vi ju tvugna att åka hem till min föräldrar där pojkarna var. Och jag har aldrig sett så stolta storebröder förr!

Eller vad säger ni?





Naturligtvis ville de ju följa med när vi skulle därifrån, men för att vi skulle få lite vila hemma så hade vi bestämt att de skulle stanna ett par dagar till hos mormor och morfar.

Sen har livet flytit på. Pojkarna har väldigt svårt att låta henne vara. Spelar ingen roll om hon sover, äter eller är vaken, det ska pussaskännas och kramas i ett. Får väl säga att det blivit bättre nu, men i början kändes det hemskt! Man bara skällde på dom hela tiden kändes det som. Men annars fick hon INGEN vila och sömn! Samtidigt vill man ju inte schasa bort dem från henne, hon är ju dock deras lillasyster, klart att dom vill kela med henne, de älskar henne oxå, precis som vi gör. Svårt det där...

Allis har tom hunnit med ett Ullaredsbesök med de sedvanliga köerna mm. Hon har varit på Me&I-party, hon har varit ensam med far och bröder när jag var på Ladies Night, hon har varit på café och fikat, hon har varit med mig hos både nagelteknologen och frissan, hon har varit på återträff på lantan i Skurup och hon har varit på sin kompis dop.

I början var hon inte precis glad för att sitta i bilstolen eller åka vagn, detta har dock ändrats. Iaf vagnen är populärare och bilstolen går oxå bättre. Hennes sömnvanor kan jag absolut inte klaga på! I början var det kanske 2 amningar nattetid, en på natten och en tidig morgonamning. De övergick till 1 tidig morgonamning ganska så fort och de sista nätterna har hon sovit mellan ca 22 och 07:30 utan amning. Som sagt, kan INTE klaga! Hon sköter sig;)

Amningen funkar perfekt, har haft en liiiten mjölkstockning från em till morgon, överlevde... Men det kan inte vara kul att ha svårare stockningar.

Bröderna är som sagt MYCKET glada för sin lillasyster. De ska hela tiden turas om att hålla henne och har den ene hållt henne så SKA den andre oxå hålla. Alvin fick upp ögonen på dagis för dockorna... Gissa vad den hette, javisst Allis såklart! Så här inhandlades en docka till lille lillebrodern och den är honom mycket kär. Hon ska med i sängen om kvällarna och man ska säga godnatt till henne oxå såklart, puss och kram! Går inte att fuska. Han matar och har sig och gudnåde den som tar henne från honom!

I skrivande stund är jag sjuk sedan natten till igår. Feber, halsont och huvudvärk. Så min mat till Allis har minskat och hon blir inte riktigt nöjd. Får amma lite oftare. Men igårkväll tog vi upp lite mjölk från frysen som jag pumpat. Och kolla här!



Gissa om han va stolt! Anton kommer med många roliga kommentarer.

En dag skulle vi iväg, Allis satt i bilstolen och Anton bockar sig ner till henne varpå hon avfyrar ett leende.
-Åh, mor, jag blir så ledsen när hon skrattar till mig!
-Jasså, varför det, undrade jag.
-Jo, hon e så vacker när hon skrattar.

Och nästan varje dag hör man:
-Hon är så söt så man kan inte låta bli henne!

Mina underbara barn!

Nej nu vaknar hon och jag gissar att hon vill ha mat eftersom hon sovit sedan sist hon åt och det var vid ca 7:45...

C ya!

Var ska jag börja?! Får väl försöka mig på en liten uppdatering...

Den sista tiden av graviditeten var superjobbig. Jag var stor som få, hade foglossningar som inte var av denna värld och som gjorde att jag nästan var sängliggande de sista dagarna. Kunde inte röra mig utan att det gjorde ont. Händerna var bortdomnade och svullna. Hade ingen kraft och stadga i dom. Vågade inte lyfta tyngre saker, visste inte om jag orkade det. Nätterna ska vi bara inte prata om! HU! Vaknade varje gång jag på något sätt skulle röra mig i sängen för att det gjorde ont i fogarna, råkade jag somna igen så vaknade jag av väldig värk i vänsterhanden eller av att jag var kissenödig. Så såg mina nätter ut som gravid de sista 1-2 veckorna. Tillslut var det så att jag fasade för nätterna och värken.

På söndagen den 4:e oktober var mina föräldrar här på kvällsmat. Nu hade jag börjat få en känsla av att jag kommer alltid att vara gravid! Det kommer inte gå över! Och trött var jag! Hade inga som helst känningar av att det kanske skulle vara på gång. Så det var väl bara att gå och lägga sig den kvällen oxå... Jag var ju beräknad till den 25:e september, så jag had gått över lite mer än en vecka vid detta laget.

Vid 1-snåret på natten vaknade jag och var kissenödig som vanligt, gick på toa och kröp sedan ner i sängen igen, men det kändes inte riktigt som det brukade, det var nog något mer än bara kissenödig jag var...PANG sa det och så var värkarna igång! Under de tidigare graviditeterna har jag kunnat vara hemma läääänge med värkar och kunnat hantera dem bra utan större problem, men efter att jag brottats med 3-4 värkar i sängen brevid Nicke (som sov som en stock...!) var jag tvungen att gå upp, ville ju inte väcka honom, detta kommer ju ändå ta tid tänkte jag. Kom ner här nere och började vandra, runt, runt, runt matrumsbordet, och mellan värkarna försökte jag packa väskan till pojkarna. Jag ringde till förlossningen och pratade lite med dem, alltid lika skönt när man är i den sitsen! Nu började det göra riktigt ont! Väckte Nicke, du får nog stiga upp, sa jag, varför det sa han?! Tja, kanske för att det är dags att få en liten son eller dotter... Han trodde nog inte på mig för han lyckades somna om! Till slut kom han ner, duschade, fixade barnvakt. När jag smög upp för att hämta lite kläder på pojkarnas rum så vaknade naturligtvis Anton... Jag vill ju inte att de skulle se mig ha ont! HJÄLP tänkte jag. Kom ner igen packade det sista och slängde mig i duschen. När jag var färdig var även Alvin uppe. Naturligtvis var det dags för en värk mitt framför ögonen på dem... Men de sade inget, tittade lite konstigt bara. Men när de sedan skulle åka frågade Anton: Mor varför gör du så? Ja, vad säger man. Mor har jätteont nu Anton för bebisen vill komma ut nu. Han nickade bara förstående. Jag kramade om de små liven och sa att nästa gång vi ses har vi en liten bebis, och Anton blev glad. Sedan åkte dom. När Nicke kom hem slängde jag mig in i bilen efter att vi åter ringt till förlossningen och sagt att vi kom nu.

Nu var klockan ungefär 5 på morgonen och vi gick in genom förlossningsintaget och upp på förlossningen. Vi fick ett rum och blev kopplade till CTG. Jag berättade om min rädsla inför förlossningen och att det berodde på de tidigare vidöppna hjässbjudningarna och den stooora bristningen vid sista förlossningen. Jag ville också att de skulle känna och se om de kunde lista ut hur bebisen låg. Gissa om jag blev glad då de sa att den verkade ligga rätt. Det är säkert en tös som tänker på sin mor och gör det lätt för henne! sa jag. Fortfarande visste vi ju inte vad det var. Hon kände oxå efter hur mycket öppen jag var. Jag frågade om jag var något öppen, jadå, gissa hur mycket svarade hon. Tja, 2 cm kanske om man ska se tillbaka på de andra förlossningarna... Nej, 6(!) cm och MYCKET mjukt så det var svårt att säga. Kom barnet bara ner lite var jag säkert fullt öppen. WOW! REDAN?! Nu hade klockan hunnit bli 06:20 och jag sa att jag ville ha epidural. Men de ville att värkarna skulle etableras lite mer innan de satte in den ifall det skulle avstanna, vilket är en av biverkningarna av EDA. Så jag fick andas lustgas så länge. Lika härligt denna gången som de två andra gångerna. Vid 07:30 hade vi fått den barnmorska som kom att förlösa oss. Hon satte värkstimulerande dropp inför EDAn och 08:10 var den lagd. Jag var lite rädd för att man skulle få en värk just när de skulle lägga den, för då hade jag inte kunnat ligga stilla. Men allt gick jättebra! Såja, sa barnmorskan, där hade du en värk. VA! Hade jag?! Detta ska jag nog fixa! Här ska födas barn! Nu var jag lite uppe och gick, ett toabesök mm. Sedan tog de hål på hinnorna. Jag måste ha starka hinnor, de har alltid fått ta hål på dem! Vattnet var svagt missfärgat så de trodde att bebisen bajsat lite i vattnet. Därför ville de sätta skalpelektrod. De var två stycke som försökte men de lyckades ändå inte, så det fick bli den vanliga CTGn iaf. Jag satt mycket på förlossningsbollen, typ en pilatesboll. Det var riktigt skönt. Man kunde rotera bäckenet lite när värkarna kom. Själva värken kände jag som sagt inte, men trycket då bebisen pressades bak och ner kände jag och ju längre tiden gick desto kraftigare kändes det. Men man klarade det utan lustgas iaf.


Sista bilden på mig och min mage. Kopplade till CTGn... Där ser ni även förlossningsbollen framför mina fötter...


Dags för påfyllning av den fantastiska bedövningen! Mmmm...

09:50 fyller de på EDAn. Nu somnade jag nästan i sängen... Du får nog gå upp nu sa de till mig i ett land långt bort... Sagt och gjort. Satte mig återigen på bollen vid 10:30 och de dubblade mängden värkstimulerande dropp. Nu hände det saker! Nu tryckte det på ordentligt! Nej... du får nog lägga dig i sängen igen, sa barnmorskan, det hör jag på dig. Så upp i sängen igen och 10:40 sa de till mig att jag kunde krysta försiktigt vid nästa värk. REDAN?! frågade jag. 10:57 och 3-4 krystvärkar senare var bebisen ute. Tog alltså inte mer än tio timmar från första känning tills vi hade bebisen i vår famn! Efter vad som kändes som en evighet frågade jag vad det blev, vet inte sa dom, ni får kolla. Så jag började rota bland navelsträng och blodiga bebisben och slem. Och den känslan jag fick när jag såg vad det var går inte att beskriva! En flicka, DET ÄR EN FLICKA NICKE! EN FLICKA! Vi gav henne namnet Allie, men efter bara en liten stund ändrade vi det till Allis och det är alltså det hon heter, det lilla flickebarnet.

Hon började inte skrika ordentligt så det gick väldigt fort nu. Nicke fick klippa navelsträngen och sedan tog de henne till det lilla bordet brevid. Barnläkaren kom och tog hand om henne. Hon fick andas CPAP för att lättare få i sig syre och komma igång. Hon fick även lite ersättning. Under tiden krystade jag ut moderkakan och blev sedan sydd. Två ynka stygn! WOW! Inte mer? Så lite har jag aldrig spruckit. När jag var klar med det gick jag upp, var ju tvungen att se på det lilla underverket!


Gott med mat!

Anledningen att hon var så medtagen vid födseln trodde de var för att det gått så fort i slutskedet. Tog inte mer än 17 minuter för henne att transporteras från bäckeningången och ut i världen. På bilden har hon hunnit få sin normala färg, men innan dess var hon totalt lila ett tag innan hon kom igång ordentligt. Det var ingen liten tös jag burit runt på... 4732 g och 53 cm!


Inget kul att bli vägd...


Första måltiden i livet!

Så, då var vi trebarnsföräldrar! Jag är fortfarande helt lyrisk över denna förlossning! Minimalt med smärta, snabbt förlopp (för att vara vi...) och en fantastisk upplevelse att känna bebisens förflyttning i kroppen. Kändes som att man kunde styra krystningarna på ett helt annat sätt då. I det skedet har jag de andra gångerna bara känt en fruktansvärd smärta. Jag kände ALLT! Jag kände när huvudet började komma ut, när det kom ut och när sedan resten kom ut. Hon satt med huvudet ute mellan två värkar och då hon skulle vidare ut och andra bebisar roterar lite för att komma ut med axlarna lodrät (hoppas ni fattar...) så valde hon att komma med dem på tvären... Så det fick rycka och dra i henne för att få ut axlarna. Tillslut kom vi på sal efter att ha ätit de godaste mackor som finns och lite lunch fick jag som vi delade på.

De gjorde kontroller på henne var 4:e timme, även nattetid. Tyckte nästan synd om den ena systern som kom in. Så fort Allis somnat var det dax för nya prover och hon kände väl att det var synd om mig som inte fick någon sömn. Ska jag ta med henne ut så du får sova? Nej svarade jag, det är lugnt. Hon gick och bar på henne, försökte lägga henne, när det inte gick tog hon upp henne igen, hämtade ersättning till henne och gav henne det. Hon gjorde verkligen allt hon bara kunde för att försöka få henne i sömn efter att hon väckt henne. Minns faktiskt inte om hon lyckades... De kollade tempen, syresättningen och andningshastigheten.


Första påklädningen. Alltid lika speciellt. Naturligtvis i kläderna som storebror Anton shoppat!

När vi ringde till Anton för att berätta att han blivit storebror och att det var en lillasyster han fått så sa han: Jag visste det! Han har envisats med att skulla ha en lillasyster hela graviditeten, så det var ju tur att det blev det! Tyvärr var det ju besöksförbud (och är fortfarande) pga svininfluensan så det var ganska så tråkigt att ligga där... På tisdagsmorgon när det var frukost var det bara jag i hela dagrummet som satt och åt... Så vi åkte faktiskt hem redan på tisdagseftermiddagen. Barnen var hos mormor och morfar så det var lugnt och skönt hemma så jag kunde vila ordentligt.

Sen har vi ju då det som är mindre roligt efter en förlossning... EFTERVÄRKAR! FY säger jag bara! Jag blev matad med smärtstillande på BB och det fortsatte hemma... I ett par dagar höll det på. Det var precis som vanliga värkar och jag kunde inte vara stilla när de kom, naturligtvis kom de ju alltid när hon ammade och hormonerna sprutar i kroppen, så det var inte lätt...

Så ja, det var vår förlossningsberättelse! Ska försöka göra en uppdatering om livet som trebarnsfamilj oxå. Får se när det blir, nuprecis så sover lillstintan, hinner kanske innan hon vaknar...

Haj!

Det är jag som är Allis Krook!



Måndagen den 5 okt, internationella barndagen, kl 10:57 såg jag dagens ljus för första gången. Eftersom jag stannat ganska så länge i mors mage så är jag en bastant liten tös på 4730 g och 53 cm lång. Så jag klådde storebror med ca 150 g! Berättelsen om hela min väg från magen ut i livet får mor berätta mer om senare.

P.S Jag tror nog att hotellägaren mor har förlåtit min långa vistelse i hennes lilla 1:a... Men gosigt var det! Började bli lite trångt bara... D.S

Matglada hälsningar

Allis

Hejsan!

Det var ju ett tag sedan jag skrivit... Tiden har gått fort och jag har hunnit vara hemma snart två månader. I fredags passerades dagen med stort D, men ännu har vi inte sett en skymt utav den lill* inneboende jag har... Vi hade ju inte avtalat någon vistelse mer än till den 25:e sept,  men vi får väl prata allvar om det h*n och jag när den kommer ut... Den sista tiden har inneburit en massa smärtsamma foglossningar och en väääldigt livlig bebis, vilket i sin tur har resulterat i en trött hotellägare. Domningarna i mina händer kom skata men säkert för att sedan övergå i värk OCH domningar. Bara att bre en macka till barnen på morgonen är en ren pina. Nätterna ska vi inte prata om! Vaknar varenda gång jag ska vända mig, försök själv tänka dig hur det är att vända sig när man är som en strandad val med värk i fogarna... Det är inte gjort i en "hannavänning". Och skulle jag lyckas somna om så vaknar jag av att det värker i händerna, framförallt vänsterhanden nattetid. Eller av att jag är kissenödig. Och somnar jag efter toabesöket så dröjer det inte länge innan de små pojkarna kommer in... Alltså ingen vidare kvalitetssömn... MVC-besök har naturligtvis klarats av oxå sedan sist. Ett SF-mått på 39 cm, bra lågt blodtryck och en bebispuls på 155. Pojkarnas puls har varierat mella 135-145 i puls då de låg i magen, men denne lill* har legat på 155 vid varje mätning. Kan den något högre pulsen innebära en flicka tro? Vet inte om man kan tro på alla de där påståendena.

Annars är det mest klart för leverans. Det är bara spjälsäng och vagga som ska bäddas och garderob till Alvin så att bebisen kan ha sina kläder i skötbordet. Vagnen står i bilen och likaså packad skötväska och BB-väska. Vad gäller BB så är det besöksförbud. Bara Nicke som får komma och hälsa på, Anton och Alvin får vänta att träffa sitt lilla syskon tills vi kommer hem. Likaså gäller ju för alla far- och morföräldrar och våra syskon. Undranstro om det blir skönt eller tråkigt att vistas på BB. Jag vill ju gärna stanna tills PKU-provet är tagit iaf.

Denna graviditet har jag lyckats föreviga min mage både på bild och i form av en gipsavgjutning. Riktigt roligt att ha faktiskt. Avgjutningen har jag en önskan om att kunna få upp snyggt på väggen med en lampa bakom. Just nu har jag kanske inte så mycket känslor över den mer än att jag tycker att den är jättefin och rolig att ha, men när magen är borta kan man ju titta på den och minnas tillbaka. Jag köpte färdiggipsade bindor på apoteket och två tuber vaselin. Vi smorde in magen med BÅDA tuberna vaselin och klädde BH med plastfolie. Sen var det bara att klippa till remsor och smälla dit. Vi valde att duscha remsorna på plats med en vanlig sprayflaska. Ett alternativ är ju att doppa remsorna i ljummet vatten. Men vår metod funkade jättebra och resultatet är jag supernöjd med!

Båda våra små pojkar har blivit fotograferade vid ½ och 1 år. 1-års fotgraferingen har vi gjort förstoringar av medans ½-årsfotograferingen bara legat. Dels fick vi en bok, som visserligen står i bokhyllan lätt att titta i, och vi fick även fyra foton satta i en passepartou (stavn?). Men NU! Nu har jag fått ramar gjorda både till förstoringarna och till 4-fotoserien! Och gissa om det blev bra! Änsålänge är det bara 4-fotoserierna som är uppsatta, men de andra kommer oxå bli jättebra på plats. Men hur ska det bli med sådana modeller, kan det bli annat än bra?!

Mer uppdatering kommer...

Men som sagt, vi väntar och väntar... och väntar...

Kom på att jag inte visat några bröllopsbilder från fotografen!

Börjar med min absoluta favorit!!



Mest troligen är det denna bild som kommer pryda våran vägg. Ska bara bestämma mig hur... Canvas är snyggt, men en så klassisk bild hade nog passat med en pampig guldram oxå... Eller vad tror ni? Bilden ger mig en känsla av 1900-talets första hälft och den känslan vill jag inte förstöra med fel ram och upphängning.

Skivan jag fick innehöll altså 867 bilder och det är ju en del att titta igenom... Men jag fortsätter med lite andra godingar. Bilderna är alltså tagna av Pia Kessel från Kesseldesign.
















Det var de redigerade fotona... Sen finns det ju en heeeel drös med andra oredigerade foton som är kanonbra! Jag väljer ut några stycken och visar...



Jag och mina töser!



Nicke och grabbarna!



Vi i det gröna...

Ja, jag skulle kunna hålla på i en evighet!

Vi höll till uppe i Forse Mölla. En underbart vacker natur med gamla stentrappor, vattenfall och en härlig växtlighet.

Så nu har ni fåt en glimt av vår underbara dag och förevigandet utav denna.

Hej hej!

Titta vad vi har gjort idag!



Ser ni det lilla ansiktet? Strax under hakan har den sin lilla hand som hela tiden krafsade på hakan och kinden. Vi såg även hur den gapade och stängde munnen, en gäspning kanske... Dess urinblåsa var ialla fall fylld så den har ju svalt en del den lill*. Ja, för vi vet inte vad det är för sort. Nicke frågade så sent som imorse om vi verkligen inte skulle kolla vad det var för kön, men jag stod på mig! De andra gångerna har vi ju vetat, men vi kunde hålla oss, även om det var frestande att fråga, för hon fick bra bilder på rumpan oxå... Allt var bara bra, den var något större än vad den skulle vara nu i v 32+3. Ligger på ca 2200 g och beräknad födelsevikt blev 3600 g ungefär. Stannar den längre blir den väl större misstänker jag och vice versa. Skulle den hamna på 3600 g så är det ju ett kilo mindre än vad Alvin var. Visserligen gick jag över en vecka med honom, men ett kilo på en vecka tror jag inte att den fläskar på sig... Sen vet jag inte riktigt hur pass man kan lita på dessa viktuppskattningar... Den ligger med huvudet neråt och tittar bakåt mot min rumpa, så kan den bara ligga stilla där så är jag glad, för det är ju precis så den ska ligga då den ska ut den lill* filuren.

Hejsvejs från mig och min lill* hotellgäst!

-Mor, det är en sån vi vill att du har i din mage! Sade Anton och pekade på en söt liten flicka när vi kom till dagis imorse.

-Jasså! Svarade jag.

-Mmmm, svarade Anton.

Vi får väl se vad vi kan göra...

Det är så kul med Anton denna graviditeten. Han förstår det på ett helt annat sätt och vill hela tiden klappa och pussa magen. Han har även köpt bebisens första body och strumpor... Med kossor på... Och att det är en lillasyster han vill ha har vi förtsått länge. Då vi frågat honom om han vill ha lillasyster eller lillebror svarar han: -Lillasyster, för dom e snälla! Sen tycker han att bebisen ska heta Anders... Vet inte om det passar på en liten flicka precis...

Häromkvällen när jag låg i soffan hemma med magen i vädret var det som alla kvällar en väldans aktivitet i magen. Anton passerade och just då gick hela magen i vågor. Han tvärstannade och tittade med stooora ögon först på magen, sen på mig och sedan magen igen. Vad var det? frågade han. Det var bebisen som rörde sig i magen svarade jag då. Han tyckte det var jättehäftigt! Jag har visat honom en bild från en gravidtidning där man ser en tecknad gravid kvinna i profil och genomskärning. Han såg då att bebisen ju ligger med huvudet neråt och benen upp, vilket han tyckte var lite lustigt. Som sagt han intresserar sig mer för det och förstår det på ett helt annat sätt denna gången.

Jag är nu i v 31+5 och det magiska datumet närmar sig med STORMSTEG! Jobbar bara denna veckan oxå, sedan är det semester och mammledighet som gäller. Jag har sedan bröllopet bara jobbat fram till lunch för att ha en chans till lite vila på eftermiddagarna innan barnen kommer hem. Och det är tur, för jag är helt slut på eftermiddagarna och sover minst en timme nästan varje dag. Har inte haft en sådan jobbig graviditet någon av de andra gångerna... Foglossningarna ska vi inte snacka om! Likadant ryggen och svanskotan plus tröttheten.

Nästa vecka är det dax för det sista ultraljudet. Äntligen ska vi få en snabb blick av vårt tredje barn igen. Alltid lika underbart och intressant. Att ens kropp kan gömma en sådan underbar varelse. De tidigare graviditeterna har vi tagit reda på vad för kön det varit, men denna gången ska vi faktiskt hålla oss och låta det förbli en hemlighet tills den dag vi får hålla bebben i våra armar. Det är en underbart häftig känsla att veta vad det är. Det blir en liten person som man kan sätta ett namn på. Svårt att beskriva, men det är jättehäftigt att veta vad det är. Det har även givit mig extra styrka under mina jobbiga förlossningar. Man har "kallat" och pushat på lille Anton eller Alvin. Vet inte hur många gånger jag sa -Kom ut nu Anton! under våran första förlossning. Men nu vill vi som sagt uppleva överraskningen istället.

Jag har lite oro inför förlossningen... Båda mina pojkar har kommit med vidöppen hjässbjudning, dvs med näsan uppåt istället för neråt. Detta har gjort förlossningarna låååånga och jobbiga. Alvin ville inte ens gå ner i bäcknet. Inte ens när jag krystade... Båda gångerna har jag gått i sönder. Första gången var inte jättemycket men andra gången var det "hela vägen". Och det är det som skrämmer mig. Kommer detta barnet att vilja komma med öppen hjässbjudning? Kommer jag gå sönder lika mycket igen, eller mer? Tyvärr går det ju inte att vända barnen på det hållet, bara huvud upp eller ner... Så denna gången har jag bestämmt mig för att jag vill ha epidural. De andra gångerna har jag bara haft lustgas och akupunktur. Men sedan vet man ju aldrig hur det blir... Tänk om det går fort och det inte finns tid för epidural... Men min önskan är det iallafall.

Tack och hej från en livlig bebis och mig!

Hejsan alla kära läsare! Framförallt alla kära bröllopsgäster! Detta inlägg är riktat mestadels till er. Jag efterlyser nämligen så mycket foton som möjligt från vårat bröllop! Visst har man en del bilder själv, och fotografen har sina bilder som vi får. Men tänk om just du sitter på den där underbara ögonblicksbilden!

Bäst funkar det med foton på skiva eller USB-minne. Tyvärr har jag inte kortläsare i min dator, så det funkar inte...

Har ni inte våran adress så hör av er via mail så fixar vi det. Mailadressen är [email protected]

TACK!

//Fru Krook

Vilken helg vi har upplevt!

Lördagen den 6 juni 2009 blev jag Fru Krook! Äntligen fick man se frukten av all planering som pågått i strax över 5 månader. Dagarna innan var hektiska men ack så roliga! Det var handling av mat, provning och hämtning av kläder, dukning m.m. Kvällen den 5 juni åkte jag och Elin, min syster och en av två tärnor, hem till Therese, min andra tärna. Skönt att få spendera natten på annan plats än hemma. på så vis kunde jag släppa lite mer. Annars hade jag mest troligen farit runt i huset och utfört små sysslor... Vi hade tidigare på kvällen varit och lämnat kläder hos både frissan och på hotellet där bröllopsnatten skulle spenderas. Då vi kom hem till Therese så bjöds det på hemmagjord pizza och god rabarberpaj. Sedan stupade vi i säng 21.30. Men det var ju inte så att jag somnade direkt.... Man låg där och vände och vred på sig, tankarna snurrade i huvudet. Hur skulle morgondagen bli, hade jag glömt något, skulle allt klaffa... Jag hade en egen svit i huset som Therese hade iordningställt åt mig! Sååå fint!


Jag kan ju säga att när jag väl somnat så sov jag som en riktig sessa! Men det skulle inte vara länge... 03.30 vaknade ja och var kissenödig... När toabesöket var avklarat och jag åter låg i sängen så började tankarna snurra i huvudet igen! Fåglarna kvittrade och solen sken på klarblå himmel! Idag skulle det ske! Det var fortfarande svårt att greppa. Då jag legat och vänt mig i ca en timme steg jag upp. Ansade benen, tog en dusch och klädde mig. Nu var klockan knappt 5 på morgonen och vi var alla uppe och igång. Frukosten dukades fram och vi satte oss till bords. MEn det smakade inte riktigt med mat... Två leverpastejmackor fick jag dock i mig. Var det lite nervositet i kroppen eller var det den tidiga morgonen som gjorde att det inte smakade? Jag kände mig inte ett dugg nervös, så vi kör på den tidiga morgonen...

Klockan 5.45 satt vi i bilen och körde mot Simrishamn och frissan. Vad tror ni vi ser när vi kommer till Gärsnäs... Jo, ett stort svart moln över hela byn och så långt fram vi kunde se... TYPISKT! Min bröllopsdag och det vilar ett svart moln över byn där vi ska gifta oss! Regnet det fullkomligt öste ner! Väl hos frissan så började vi rulla mitt hår. Väldans lockigt blev det! När jag satt i torkhuven så fick Therese hjälp med sitt hår. Då jag väl var färdig i denna varma huv var det dax att börja sätta upp håret. Hon började i nacken och man såg inte så mycket av det, men efter ett tag var det plötsligt dax att sätta dit tiaran! Nu började det på något sätt bli lite verkligt! Då frissan var färdig fick Elin hjälp med sitt hår och jag blev sminkad. Vilken Lyx det kändes som denna morgon! Fixad i håret och sminkad. Bara att sitta och njuta. Då sminket var färdigt var det dax att klä sig. Klänning och andra atiraljer åkte på i en hast och strax efter 10 kunde vi sätta oss i bilen och köra hem till Komstad. Som tur var hade det slutat regna och solen tittade tom fram litegrann.

Väl hemma väntade en klädd brudgum, näbben var klädda och mina föräldrars ögon tårfyllda... Men det var inte tid till allt för mycket prat, vi skulle ju Fotograferas! Klockan 11 möttes vi vid kyrkan. Vi, brudföljet, bilen vi skulle åka och så klart fotografen. Sedan togs det lite foton vid kyrkan och efter det bar det av mot Forse Mölla. En underbar plats inne i skogen med vattenfall och gamla fina stenmurar och trappor. Under nära två timmar huserade vi här och när klockan var ett bar det hemåt. Vi skulle helst hinna få i oss lite mat innan vigseln oxå så vi inte var helt utsvultna innan det väl var dax för mat senare på eftermiddagen. Så det blev lite kallskuret och potatissallad. Konstigt nog smakade det inte riktgit nu heller med mat... Nu kan jag ju inte skylla på den tidiga morgonen längre... Plötsligt var det dax för Nicke och bestman och näbb att bege sig till kyrkan. De skulle agera kyrkovärdar och behövde vara där i tid. Kvar hemma var det jag, min far och mina tränor. Då klockan var 13.50 satte vi oss i bilen och körde upp till kyrkan. Förhoppningsvis var alla på plats. Vi satt en stund i bilen innan vi väl gick upp till porten. Där träffade vi prästen som lovade att ge klara tecken och berätta för oss när det var dax för de olika momenten. SKÖNT tänkte jag, för jag hade ingen koll kändes det som! Så nu stod vi där i vapenhuset, jag, min far, mina tärnor och våra små pojkar som för dagen var näbb. Nu var vi där! Klockorna började ringa och jag fick ta ett DJUPT andetag, nu var det verklighet! Portarna öppnades, musiken började och vi började gå. Och längst där framme stod Nicke!



Jag visste inte riktigt var jag skulle titta för att inte börja gråta och sabba makeupen. Den kunde ju få vara lite längre... Pojkarna gick så fint framför oss och allt var perfekt! Jag blev överlämnad av far,  fick en puss på handen och Nicke tog vid. Nu var det han och jag!

Allt var perfekt! Lyckan i våra ögon fullkomligt sprutade ut! Det var nu dax för vigselceremonin och jag lämnade över buketten till Therese. Vi gav varandra löftena och svarade båda JA! Äntligen var det dax för Elin att sjunga. Vi hade valt ut "Du är allt" av Sonja Aldén och nu kom jag på att min näsduk satt virad runt stjälken på min brudbukett! HJÄLP! Detta var ett avsnitt jag visste att jag inte skulle klara utan tårar! Elin gjorde ett underbart solonummer och jag fick stå och dra i snoret... Tårarna stod i ögonen hela tiden men rann aldrig över kanten.



Jaha, så var vi framme vid nästa avsnitt... Det var dax för bön och välsignelse sa prästen och vände sig om... Hmmmm... Är det nu vi ska knäböja? sa Nicke efter ett tag... Jag vet inte! svarade jag, så vi stod kvar... Men förmodligen skulle vi gjort det och missade det totalt! En psalm till och det var dax att gå ut igen. Denna gången vandrade jag i kyrkogången tillsammans med min man! YES!

Utanför kyrkan väntade en massa kramar och gratulationer och naturligtvis kastades det ris! Efter lite fotografering så var det sedan dax att hoppa i bilen och åka en sväng. Vi var överlyckliga och allt hade fungerat perfekt. Så nu bar det av mot Tommarp och festlokalen. Då vi kom fram var gästerna redan på plats. Vi fick våra champagneglas och vi kunde skåla med våra gäster. Nu väntade bara en massa god mat, härlig musik, underbart sällskap och FEST!


Här anländer vi till lokalen och kvällens festligheter!

Då det var dax att bege sig till hotellet och våran svit så kunde vi bara konstatera att ALLT, precis ALLT hade varit helt perfekt! Det fanns inte något som vi ångrade eller som vi önskat att vi gjort annorlunda! INGENTING! Kan inte hitta något fel över huvudtaget!

Då vi kom til hotellet så smög vi ut till vår stuga. Den stod öppen och då vi öppnade dörren och steg in så möttes vi av romantisk pianomusik, rosor, hjärtan och en massa glitter! Skumpan stod på en bänk med två champagneglas och röda siden band. Inne i sovrummet låg det färska rosenblad och vita fjädrar strödda över hela sängen. Även här var det massor med glitter. Vi var i himmelriket!





En trött gravid brud!

Vi tog lite foton och sedan fick jag hjälp att komma ur klänningen. Resultatet var en hög med ris på golvet... Sen skakade vi av så mycket vi kunde från täckena och kröp ner i sängarna. Vi somnade ganska så omgående kan jag ju meddela... Vi hann dock pilla bort de flesta pärlorna jag hade i håret. Resten av håruppsättningen fick vara till morgonen. Så gott vi sov! På morgonen vaknade jag vid 8 tiden och sedan låg vi och mös och pratade och bara njöt av varandra som man och hustru. Vi hämtade skumpan och glasen och korkade upp i sängen. Sen firade vi och skålade nerbäddade under täckena. Vid 9.45 fick vi tyvärr dra oss ur sängarna för klockan 10 hade jag beställt frukosten. Så strax efter 10 kom ägarna in med tre brickor med underbart god frukost! Som vi njöt! Utsikten från bordet var ju inte fy skam! Det var HAVET! Vi fick även ny skumpa, jordgubbar och nya glas. Så återigen skålade vi med varandra och smaskade på jordgubbar till det. Vi ringde efter far och vid 12 tiden blev vi hämtade. Då hade vi hunnit mysa i soffan oxå en stund. Då vi checkade ut fick vi minsann en present av ägarna! Då vi firar ettårig bröllopsdag är vi välkomna dit igen, så bjuder de på övernattning! Vilken fin gest! Så jag vet vad vi ska göra den 6 juni 2010! Tur man är mammaledig dagen efter och kan ligga och njuta och dra sig!

Väl hemma väntade ett krig! En stor stock och en stor sten med texten "NYGIFTA" blockerade vägen... Mina föräldrar och våra barn hade sovit här under natten och på kvällen då de kom hem hade taxin fått köra ut om i stycket, men de kom iaf hem! Likadant var det nu, en tur i stycket var det som gällde för att ta sig hem. Och hemma hittade vi en halmbal utspridd i trädgården. Och det var ingen liten fyrkantsbal, utan en rejäl rundbal! Det som blev över hade de blockerat källardörren med. Våran släp var insatt på gräsmattan framför dörren och i torkvindan vilade en trädgårdsstol.







Efter en stund kom Nickes föräldrar och syskon med familjer hem till oss. De hade tagit hand om mat och presenter och kom med leveransen. Jag var så trött att jag visste inte var jag skulle börja. Som tur var tog andra tag i saken och fixade så vi fick mat och dryck i oss. Och så sent som igår tog jag tag i presenterna och fotograferade och skrev upp vem vi fått vad av. Jag har bara inte orkat innan! Senare på eftermiddagen då alla åkt hem stupade vi i soffan! Vi var helt slut! Gårdagens fest hade inneburit en hel del dans för våran del och nu hade jag ont i rygg och fogar! Hellre det än som att inte kunna parta på min bröllopsdag! Så jag fick ha ont!

På måndagsmorgonen hade Nicke tagit fritt för att städa undan all halm på gräsmattan och jag körde mot Vinslöv och Atelje MB för att lämna tillbaka pojkarnas kläder. Jag som trodde att jag fått allt med mig! Alvins manshettknappar saknades såklart! Men jag hittade dem och de ska förhoppningsvis snart vara framme hos dem. Då jag skulle skriva under kvittot hos dem så blev jag lite ställd... Nu skulle jag ju skriva Annelie Krook! Tjejen som hjälpte mig frågade om det var första gången... Ja, svarade jag och därför blev det bara textat! Jag har ju inte hunnit träna! Hon såg nog hur fundersam jag var då jag skulle skriva...

Så ja, gott folk! Det var historien om hur jag förvandlades från Annelie Nilsson till Annelie Krook! Och jag trivs bra i min nya roll!

Naturligtvis vill vi, både jag och Nicke, tacka alla som på något sätt har hjälpt oss med alla planer och verkställande av planer. Vet inte om vi hade fixat det utan er! Jag nämner inga namn, ni vet vem ni är!

Nu väntar vi spänt på fotografens 867 bilder! De kommer med posten om ca en veckas tid. Såååå spännande!

Hälsningar
Fru Krook