Ett tag sedan...
Hej igen alla kära läsare!
Läget med Gunn är änsålänge ganska så oförändrat. Jag var med och hälsade på henne i söndags och hon var jättepigg. Jag lade märke till att på hennes sondmatspåse stod det "energy" och tidigare har det stått "fiber" så jag gissar att det kan vara en av anledningarna till att hon var piggare. Denna slang hade hon tydligen under två tillfällen dragit ut från näsan varpå hon blivit skickad till röntgen så att de kunde få ner den igen... Ajabaja farmor! Hon var vaken hela tiden vi var hos henne och hon log och gestikulerade. Dock bara med sin "friska" arm, inte alls med sin "sjuka" arm. Vi hade även Anton med oss och Gunn blev själaglad! Hon ville genast krama om honom, men sedan blev Anton lite rädd. Jag satte mig i korridoren med honom i knät. Vi pratade, han frågade och jag försökte förklara och svara på hans frågor. Efter ett tag när jag ville gå in igen valde han att stanna kvar i soffan i korridoren. Men efter ett tag stod han i dörröppningen och kikade in. Lika bra att låta honom ta det i sin egen takt. Till slut sprang han runt sängen, jag visade honom att farmor kunde röra sin sjuka fot om man kittlade henne lite, då log både han och farmor. Han var ganska så intresserad av maskinen som matade farmor, och jag visade att det kom från påsen som hängde på ställningen och hur det sedan åkte i slangen igenom famors näsa och ner i magen. Det tog han jättebra och verkade förstå det, skönt! Han ville inte gärna komma fram till farmor, men efter ett tag satte jag mig i stolen bredvid farmor med Anton i knät så hon fick klappa om honom. Hon ville titta på hans fina tröja med Blixten på mm. Farmor gör nu försök att prata. Hon stönar fram ljud låter det som, men att få det till ord är svårare. De ord man kan förstå från henne är ja och nej. Visserligen är det skönt att det går bra så att man kan fråga henne saker och komunicera på ett annat sätt när man får svar överhuvudtaget. Hon är i full gång med rehabiliteringen och det verkar fungera bra. Hon är ute med rullstol lite då och då i korridoren. Skönt att få komma upp och inte bara ligga i sängen, hon är en aktiv kvinna som sällan sitter stilla i friskt tillstånd. Därför kan jag tänka mig att hon tycker att det är jobbigt. Tyvärr verkar det som om hennes närminne har fått sig en känga. Detta blev jag klok över i söndags då jag frågade henne saker som jag visste de hade gjort. Ex vis om hon hade varit ute med rullstolen under dagen, men det hade hon inte sa hon och tittade konstigt. Likadant var det då jag frågade om hennes syster varit och hälsat på, vilket jag visste att hon varit två dagar tidigare. Men även där svarade hon nej... Då börjar man ju undra hur mycket hon vet om vad hon varit med om, hur är hennes tidsuppfattning? Man ser oxå nu att hennes högra ansitshalva inte hänger med som den har gjort. Munnen hänger men ögonen verkar fungera som vanligt iaf. Anton han ritade en fin bild till henne på anslagstavlan på väggen så att hon skulle ha något fint att titta på. När det var dax att säga adjö så kramade jag om henne och därefter frågade jag om inte Anton oxå skulle ge farmor en kram innan vi åkte hem, och det fick hon minsann. Jag lyfte upp honom i sängen och lade honom hos henne så de kunde kramas.
Anton verkade ta det hela mycket bra och sa ett par gånger under besöket till mig att han tyckte synd om farmor. Men nu har han fått träffa henne som han velat göra ända sedan han fick reda på att hon var sjuk, och det känns skönt. Allra skönast var att hon var så pigg och vaken då han var med hos henne, tror att hon uppskattar det mer då, likaså Anton.
Med familjen är annars allt hyfsat bra. Förkylningarna verkar lägga sig nu och allt återgår till det normala. Var hos veterinären i går med Stella eftersom hon var slö och det kom rödbrunt slem ur ändan på henne. Vi var rädda att hon kanske ätit råttgift eller något liknande, men eftersom vi inte har det liggande någonstans där de har tillgång till det så tyckte vi det verkade konstigt. Men det visade sig iaf att det var en kraftig analsäcksinflammation och allt skulle bli bättre med penicillin. Jag tycker redan att hon är MYCKET piggare. Så skönt! Själv mår jag väl ganska så bra. Huvudvärken glömmer mig inte utan infinner sig nästan varje dag i varierande styrka. Och det är ingen höjdare kan jag berätta!Men det lilla pyret växer och frodas hoppas jag. Går imorgon in i vecka 16. Har inte varit på något besök hos MVC sedan vecka 12-13 någonting, men snart är det dax för UL, nämligen den 20 april! Det är alltid lika roligt och spännande.
Tills nästa gång, ha det!
Läget med Gunn är änsålänge ganska så oförändrat. Jag var med och hälsade på henne i söndags och hon var jättepigg. Jag lade märke till att på hennes sondmatspåse stod det "energy" och tidigare har det stått "fiber" så jag gissar att det kan vara en av anledningarna till att hon var piggare. Denna slang hade hon tydligen under två tillfällen dragit ut från näsan varpå hon blivit skickad till röntgen så att de kunde få ner den igen... Ajabaja farmor! Hon var vaken hela tiden vi var hos henne och hon log och gestikulerade. Dock bara med sin "friska" arm, inte alls med sin "sjuka" arm. Vi hade även Anton med oss och Gunn blev själaglad! Hon ville genast krama om honom, men sedan blev Anton lite rädd. Jag satte mig i korridoren med honom i knät. Vi pratade, han frågade och jag försökte förklara och svara på hans frågor. Efter ett tag när jag ville gå in igen valde han att stanna kvar i soffan i korridoren. Men efter ett tag stod han i dörröppningen och kikade in. Lika bra att låta honom ta det i sin egen takt. Till slut sprang han runt sängen, jag visade honom att farmor kunde röra sin sjuka fot om man kittlade henne lite, då log både han och farmor. Han var ganska så intresserad av maskinen som matade farmor, och jag visade att det kom från påsen som hängde på ställningen och hur det sedan åkte i slangen igenom famors näsa och ner i magen. Det tog han jättebra och verkade förstå det, skönt! Han ville inte gärna komma fram till farmor, men efter ett tag satte jag mig i stolen bredvid farmor med Anton i knät så hon fick klappa om honom. Hon ville titta på hans fina tröja med Blixten på mm. Farmor gör nu försök att prata. Hon stönar fram ljud låter det som, men att få det till ord är svårare. De ord man kan förstå från henne är ja och nej. Visserligen är det skönt att det går bra så att man kan fråga henne saker och komunicera på ett annat sätt när man får svar överhuvudtaget. Hon är i full gång med rehabiliteringen och det verkar fungera bra. Hon är ute med rullstol lite då och då i korridoren. Skönt att få komma upp och inte bara ligga i sängen, hon är en aktiv kvinna som sällan sitter stilla i friskt tillstånd. Därför kan jag tänka mig att hon tycker att det är jobbigt. Tyvärr verkar det som om hennes närminne har fått sig en känga. Detta blev jag klok över i söndags då jag frågade henne saker som jag visste de hade gjort. Ex vis om hon hade varit ute med rullstolen under dagen, men det hade hon inte sa hon och tittade konstigt. Likadant var det då jag frågade om hennes syster varit och hälsat på, vilket jag visste att hon varit två dagar tidigare. Men även där svarade hon nej... Då börjar man ju undra hur mycket hon vet om vad hon varit med om, hur är hennes tidsuppfattning? Man ser oxå nu att hennes högra ansitshalva inte hänger med som den har gjort. Munnen hänger men ögonen verkar fungera som vanligt iaf. Anton han ritade en fin bild till henne på anslagstavlan på väggen så att hon skulle ha något fint att titta på. När det var dax att säga adjö så kramade jag om henne och därefter frågade jag om inte Anton oxå skulle ge farmor en kram innan vi åkte hem, och det fick hon minsann. Jag lyfte upp honom i sängen och lade honom hos henne så de kunde kramas.
Anton verkade ta det hela mycket bra och sa ett par gånger under besöket till mig att han tyckte synd om farmor. Men nu har han fått träffa henne som han velat göra ända sedan han fick reda på att hon var sjuk, och det känns skönt. Allra skönast var att hon var så pigg och vaken då han var med hos henne, tror att hon uppskattar det mer då, likaså Anton.
Med familjen är annars allt hyfsat bra. Förkylningarna verkar lägga sig nu och allt återgår till det normala. Var hos veterinären i går med Stella eftersom hon var slö och det kom rödbrunt slem ur ändan på henne. Vi var rädda att hon kanske ätit råttgift eller något liknande, men eftersom vi inte har det liggande någonstans där de har tillgång till det så tyckte vi det verkade konstigt. Men det visade sig iaf att det var en kraftig analsäcksinflammation och allt skulle bli bättre med penicillin. Jag tycker redan att hon är MYCKET piggare. Så skönt! Själv mår jag väl ganska så bra. Huvudvärken glömmer mig inte utan infinner sig nästan varje dag i varierande styrka. Och det är ingen höjdare kan jag berätta!Men det lilla pyret växer och frodas hoppas jag. Går imorgon in i vecka 16. Har inte varit på något besök hos MVC sedan vecka 12-13 någonting, men snart är det dax för UL, nämligen den 20 april! Det är alltid lika roligt och spännande.
Tills nästa gång, ha det!
Kommentarer
Trackback
