liddeli

Igårkväll var det bara Nicke som åkte in för att hälsa på Gunn. Det är mycket folk omkring henne nu och hon blir fort trött, träningen gör ju sitt till oxå. Därför försöker vi vara så få som möjligt där hos henne så hon verkligen får vila. Igår hade hon återigen fått sitta upp lite på sängkanten och sköterskorna tyckte hon var mycket stabilare och starkare än vad de väntat sig! Men som sagt denna träning tär på hennes ork vilket visar sig på eftermiddag och kväll. Men hon får gärna vara trött och vila när vi är där, bara hon kommer tillbaka. Jag tycker att hon är fantastisk som gör sådana framsteg varje dag. Talet har det dock inte hänt något med ännu, men vi ger inte upp, det sista som överger en är hoppet! Och vi hoppas!

Idag tänkte jag skriva ut ett stort foto på våra två pojkar som hon kan ha hos sig och titta på. Om jag känner henne rätt så saknar hon de små yrväderna. Jag ser fram emot den dagen då Anton kan få komma med in och hälsa på henne. Jag tror även att det kan hjälpa henne i tillfrisknandet på något sätt, ger henne ännu lite mer gnista. Men en bild ska hon få på dem iaf! Något fint ska hon ju ha att titta på:)

Tack för alla peppande och lyckönskande kommentarer! Det värmer!

Igår var vi inne hos Gunn i Ystad där hon nu ligger inlagd på en rehab avdelning. Hon ligger nu på sal och har nu bara sondmatning och syrgasslang kopplat i sig. Besökstiderna nu är mellan 14-20. På förmiddagarna arbetar nämligen personalen med patienterna och all tid och fokus går till det. Så nu har Gunn påbörjat sin rehablilitering. Hon hade tom fått provsitta lite i sängen igår för att träna ryggen lite vad jag kan förstå. Vi var inne hos henne på kvällen och allt var som tidigare. Hon var MYCKET trött och det blir hon pga att hon börjat träna lite och denna träning tar mycket på de krafter hon har. Hon skulle nu vila mycket och vi fick inte lov att väcka henne om hon somnat mer än när vi ville hälsa. Vi märkte stor skillnad i hennes vakenthet jämfört med tidigare dagar. Men hon vaknade när Nicke tog hennes hand och pratade med henne. Fick mig ett litet skratt åt henne. Hon delar rum med en äldre dam och denna dam kunde inte hitta sin plånbok varpå sköterskorna var inne och hjälpte henne leta. Samtidigt pratade de om var hon kunde lagt den eller var den kunde blivit lagd utav någon annan. Och Gunn hon vände huvudet rakt mot dem och lyssnade, vände sig och tittade på Nicke och tillbaka till damen och sköterskorna igen. Detta är Gunn i ett nötskal, nyfiken i en strut! Så skönt att se att hon finns kvar där bakom denna hemska skada. Men jag kunde som sagt inte låta bli att skratta lite åt  henne... Damens plånbok hade förresten dottern tagit med sig hem.

En annan glad nyhet och ett stort framsteg är att hon rör på både arm och ben UTAN stimulering! Vi fick se det både jag och Nicke igår när vi stod vid hennes sida! Tidiagre har det bara varit då vi stimulerat henne som hon rört sig på höger sida, men nu gjorde hon det som sagt själv. Inte jättemycket, men vickade på fot och tår och flyttade armen några centimeter. Så även denna dag bjöd på glada nyheter! Hon skämmer kanske bort oss lite... Men stark och duktig det är hon! Vi har starka förhoppningar om att hon med tiden kommer bli återställd till stor del. Vad jag kunde se igår efter att jag hört vad läkarna sa om blödningens placering och de områden det drabbat, så tyckte jag nog att hennes högra kind och mungipa hängde något. Sitt högra öga rör hon som vanligt, likadant ögonlock mm. Så det enda jag kunde anmärka på var hennes kind och mungipa. Bör kanske tillägg att jag ännusålänge bara sett henne liggande eller halvliggande och kanske det ser annorlunda ut då hon är i upprätt position. Men det återstår att se.

Nicke tyckte sig oxå se att hon ville forma ord med munnen. Jag frågade henne då hon tittade på mig om hon hade tränat idag, varpå Nicke tyckte sig se att hon ville få fram ett nej samtidigt som hon virrade lite svagt på huvudet. Nu vet vi ju att hon har tränat, men kom hon kanske inte ihåg det? Fortfarande är det många frågor som rör sig i våra huvuden men vi får svar på en del med jämna mellanrum, samtidigt som nya väcks till liv.

Så sammanfattningsvis känns det bättre och vi ser hyfsat ljust på framtiden.

Har just pratat med Sara, pojkarnas kusin, och Gunn är på väg med ambulans till Ystad! Sååå skönt! En annan grej som nästan är ännu mer glädjande är att hon idag visat tecken på att röra armen!! YES! Hon hade reagerat med rörelser då sköterskorna stack henne med en kanyl i armen, likaså när de skulle rycka ett plåster. Och när de skulle badda henne i munnen med en bomullstuss så reagerade hon genom att vilja ta bort det med sin högra arm! Så hon är nog precis framkommen till Ystad i skrivande stund eller bra nära. Vad skönt det känns. Sara och Allan hade fått se ett schema över hjärnan och de olika ställena för kroppens funktioner och var blödningen satt i förhållande till dessa. Den verkade inte ha suttit så nära rörelsen i höger, inte heller så mycket på talet. Det hade nuddat talet precis i kanten, däremot hade den varit närmre platsen där ansiktets funktioner styrs ifrån. Vi har ju sett henne använda ansiktet men det kan ju också vara så att vissa nerver och rörelser är drabbade i ansiktet. Detta återstår att se. Just nu känns det så fruktansvärt bra! På fyra dagar har hon gått från ett paket till en människa som mest troligen kommer att vara så gott som återställd. Naturligtvis så vet vi ju inte hur det ser ut med talet ännu, men med den utveckling hon visat dessa dagarna så har jag stort hopp att det kan komma tillbaka inom den närmsta framtiden. Gud, vad bra jag mår nu!!

Återkommer med mer när jag vet mer.

Denna helgen skulle jag ALDRIG vilja uppleva! Jag börjar från början:

Lör 21/3 -09:
Dagen började bra. Vi hade på torsdagen fått hit en liten grävmaskin som Nicke skull gräva lite med under helgen. Vi hade under morgonen fått hem en stooor hög med vedstockar och nyss ätit en god frukost med bullar. Allan var här för att hjälpa Nicke och Gunn hade kört in för att besiktiga bilen i Simrishamn. Nicke och Allan gick ut för att börja arbeta och jag och pojkarna gick oxå ut för att få lite frisk luft. Plötsligt hör jag att grävmaskinen tystnar och Nicke kommer springande. Klockan var 09:50 och de ringde från bilbesiktningen att en ambulans precis hade hämtat Gunn efter att hon trillat ihopa på golvet hos dem. De hade inte kunnat få ur henne något telefonnummer men hon hade uppgett Nickes namn, mest troligen eftersom hon visste att även allan var här. Detta hade besiktningsmännen uppgett till SOS när de larmade och på så viss fått fram våra telefonnummer.

Nicke och Allan slängde sig i bilen och körde in till bilbesiktningen. De hade fortfarande ingen aning om vad som verkligen hänt eller vilket sjukhus de kört till. Väl inne hos dem fick de reda på att hon åkt in till Ystad lasarett. Nicke ringde dit på väg mot Ystad men de hade ännu inte fått in henne, men de visste att hon var på väg. Efter ett tag ringde Nicke och grät jättemycket. Jag blev livrädd! Efter en skallröntgen såg de att hon drabbats av en hjärnblödning. En blödning som var ca 2x5 cm stor på vänster sida. De fick vara nära henne hela tiden och hon hade det jobbigt hela tiden. Hon kunde inte prata men det syntes på henne att hon hade ont. Läget nu var att de behöll henne i Ystad eftersom de inte hade plats i Lund och hon kom inte att bli opererad.

Mina föräldrar kom hem till mig och barnen. Jag var totalt strandsatt och kunde inte ta mig någonstans. Mest av allt ville jag bara vara hos Nicke och stötta honom. Efter lite tänkande bestämde jag mig för att följa med mina föräldrar hem. Då kunde jag förflytta mig med deras bil och de kunde passa barnen.

Vi visste fortfarande inte alls hur dagen kom till att se ut, jag ringde många gånger till Nicke och frågade om något nytt dykt upp. Svaret var hela tiden att de visste ingenting. Hon hade blivit uppflyttad på intensiven till slut och jag kunde inte längre få tag i honom. Vid 14:30 ringer han och frågar var jag är och att han kom för att hämta mig. De hade gjort en ny röntgen och såg att blödningen hade ökat. Nu var allt bråttom! Gunn sövdes och intuberades och kördes med ilfart till Lunds lasarett. Allan hade sagt att vi kunde bli hemma och att han ringde om det var någonting. Då sade läkaren: -Nej, jag tycker att ni ska köra in allihopa. Kan hända att hon inte klarar detta.

Nicke var hos mig vid 15:30 och vi var på lasarettet i Lund vid 16:15 ungefär. Då låg hon fortfarande på operationsbordet och blev tömd på blod från blödningen. Klockan blev ungefär 17:45 då vi mötte sköterskorna och de sa att de var på väg att hämta henne nu. Efter ett tag kom OP-läkaren in till oss och berättade om fallet och hur det såg ut. Gunn kom att ligga nersövd med respirator under den närmsta tiden för att hennes kropp skulle slippa jobba med det och kunna vila istället. Hon var mycket medtagen då hon kom in till OP och kom även att vara väldigt medtagen den första tiden. Eftersom att blödningen satt i vänster sida så var hennes högra sida förlamad och talet var borta. Nu var det oxå lite osäkert om det bara var det som hade blivit skadat eller om mer hade blivit skadat då blödningen hade växt. Risken fanns nämligen att det hade tryckt på andra delar i hjärnan oxå då blödningen ökat trycket i huvudet.

Efter ett tag hade sköterskorna kopplat in alla apparater och vi fick lov att gå in och hälsa på henne, men vi fick bara gå in två åt gången. Jag var livrädd för vad jag skulle möta för syn... Då vi kom in till henne kom mina tårar igen... Där låg hon nerbäddad med en massa slangar i fingrar, armar, bröstkorg, näsa mm. Hon var även intuberad och hade ett bandage runt huvudet. Det var denna människa som dagen innan hade dansat till Så ska det låta och burit runt på sina små barnbarn. Kom hon att dansa igen, kom hon att prata igen? Frågorna var mååånga! Hon var nersövd, men vid några tillfällen väckte de henne ett par sekunder för att se hur hon reagerade och hur alert hon var. Hon var frisk innan olyckan och det talade starkt för henne. Hon vaknade fort då de väckte henne och reagerade genom att titta upp och sträckte sig efter intuberingen som hon ville ha bort. Hon sträckte sig även efter de pipande maskinerna som stod runt om henne. Jag frågade vad reaktionen innebar, om det var en bra reaktion, och hennes reaktion var bra, det var precis så man ville att hon skulle reagera. Lika snabbt var hon nersövd igen.

Nu var det bara väntan som återstod och vi hoppades alla att hon skulle klara detta första och andra dygn med livet i behåll. Fortfarande ingen reaktion på höger sida... Vi åkte hem vid 21:30.

Söndag 22/3 -09
Natten var faktiskt bra. Vi fick sova någotsånär. Jag vaknade en gång och hade svårt att somna om. Vi skulle åka in under eftermiddagen vid 16 tiden då besöksförbudet var förbi. Men redan vid middagstid ringde Nickes syster som åkt in på morgonen med Allan. De hade då kopplat ifrån repiratorn och hon klarade det bra. Hon var nu vaken oxå och hon hade känt igen dem. Hon hade kramat dem så gott hon kunde med sin friska arm och tittat på dem. Nu bestämde vi oss för att försöak komma dit innan försöksförbudet började vid 14 tiden. Vi visste ju inte hur länge hon orkade vara vaken. Vi kastade oss i bilen, köpte alvedon till Alvin som hade feber. Körde till mina föräldrar där barnen fortfarande var sedan gårdagen och lämnade medicinen, sedan bar det av mot Lund igen. Vi hann in så vi fick säga hej till henne ett par minuter innan vi blev utkörda därifrån. Nu fick vi inte lov att vara där på två timmar.

Då vi var till baka fick vi chansen att komma in till henne igen och hon kramade våra händer och tittade på oss så mycket hon orkade. Hon pendlade mellan vakenhet och sömn hela tiden. eftermiddagen fortsatte så. Hon ville pilla bort syrgasslangen och bandaget hela tiden, så vi fick försöka stoppa henne hela tiden. Hon hade oxå fått ett nytt bandage nu som gick ner under hakan så hon inte skulle få av det. Hon hade börjat svullna upp på sin vänstra ansiktshalva, vilket man tydligen gjorde efter en hjärnblödning. Vad vi förstod så var det överskottsblod som var tvunget att ta vägen någonstans, och hon kunde även bli lite blåsvart utav det, men det var inget vi skulle vara rädda för, det kom att försvinna helt. När vi körde hem vid 20 tiden var läget stabilt och vi var nöjda med dagen. Hon hade ju känt igen oss alla! En fråga besvarad.

Måndag 23/3 -09
Vi hade vår sysslor att sköta under dagen. För mig innebar det ett frisörbesök och ett tandläkarbesök. Nicke hade barnen och var iväg för att hämta lite byggställning. Vid 14:30 körde vi till mina föräldrar. De skulle passa pojkarna när vi åkte in till Gunn igen. Idag ville även mor följa med och hälsa på henne. Vi var inne vid 17 tiden och läget var oförändrat. SKÖNT! Då var det ju inte sämre iaf! Vi hälsad på henne och allt verkade vara precis som det var dagen innan. Men det var det inte! Hon rörde sitt högra ben!!! Lyckan är total! I övrigt var det som dagen innan. Ingen reaktion i handen och inget tal. Men hon log och virrade på huvudet så humorn och minnet verkar finnas kvar. Hon hade börjat få näringsdropp och bandaget runt huvudet var borta. Man kunde nu se hur och var hon var uppskuren för operationen. En annan nyhet är att hon ev kommer att förflyttas till Ystad under tisdagen. Beskedet vi fick igår var att hon kom till att bli kvar i Lund ett bra tag och genomgå rehabiliteringen där. Så detta var ett glädjande besked. När vi skulle säga adjö drog hon ner mig till sig så att vi kramades! Sååå skönt! Men vad tänker hon? Vet hon hur hennes tillstånd är? Hur mycket förstår hon utav det? Undrar hon varför vi alla är där eller vet hon? Vi stannade till 19 och allt kändes bra! Ännu en stor framgång under denna dag! Hon rörde sitt högra ben!

Varje kväll har det känt bättre än vad morognen gjort.

Idag är läget oförändrat mot gårdagen och vi hoppas på en förflyttning till Ystad under dagen. Barnen här hemma har fortfarande inte fått hälsa på henne. Vill att hon ska vara lite piggare först, ev att hon oxå kan äta själv och slipper slangar innan. Slangar mm går visserligen att förklara för Anton. Men vi får se hur det blir. De frågar ju efter henne dagligen. Tyvärr har vi inte möjlighet att hälsa på henne under dagen men imorgon åker vi in till henne igen!

Är hemma med barnen idag. Alvin har fortfarande feber som håller sig uppe runt 40 grader. Nu har han varit hyfsat feberfri sedan morgonen och vi håller tummarna att det håller sig så. Men det är en gnällig och klängig 1,5 åring jag har här... Vaknade till ett vitt och blåsigt landskap imorse. Nu har det slutat blåsa och snöa, nu lyser solen med sin fulla kraft istället! SKÖNT! Jag vill ju ha vår!

Så min sammanfattning av helgen är: Var rädda om varandra. Tänk på varandra, prata och umgås med nära och kära, kompisar och familjemedlemmar. Man vet aldrig vad som händer imorgon! Kanske kommer du inte kunna prata själv, eller så är det ditt syskon, förälder eller någon annan nära anhörig som drabbas av något liknande. Livet vi lever hänger i en MYCKET skör tråd och livet kan förändras på en bråkdels sekund!

Vi är evigt tacksamma att Gunn befann sig där hon var! Tänk om hon varit hemma, Allan skulle ju inte kommit hem förrän till kvällen. Tänk om hon suttit i bilen när det hände, då hade kanske både hon och någon annan varit drabbad. I dessa två fallen hade risken varit stor att hon inte alls funnits med oss idag!

CARPE DIEM!

Hej alla kära läsare!

Äntligen ett inlägg från lilla mig! Men uppehållet har en liten, liten förklaring, ca7-8 cm stor i dagsläget. Förhoppningsvis blir det större!

Vi ska nämligen bli 5 i familjen!

Jag mår inte som en prinsessa precis om man säger så... Och huvudvärken har infunnit sig även denna gång, precis som de två förra graviditeterna. Är idag i v 12+6 och den mest kritiska peridoen är förbi som tur är. Var på MVC-besök i måndags för en vanlig kontroll och för att lyssna på hjärtljuden. Det tog sin lilla tid innan vi hittade hjärtljuden och jag hann bli rädd. För er som inte vet så var det precis så som vi sommaren -06 fick reda på att vi fått missfall i tolfte veckan. Men till slut hörde jag de små snabba slagen och rädslan släppte. Allt lät fint och blodtrycket är lågt och bra. Likaså är hB-värdet... Lågt alltså... På inskrivningen var det 120 och i måndags var det 114... Så nu knaprar vi räliga Niferex för fullt. Försökte lite själv först med div juicer och proviva med extra järn, samt Mitt val kvinna. Men tyvärr räckte inte det och jag fick ge mig. Anton tycker det är spännande och har redan påpekat att han vill vara med när bebisen kommer ut... Nej blev mitt svar... När man frågar honom vad han helst vill ha så är det lillasyster eller en lekbror... Vi får se vad vi kan få till, eller HAR fått till. De två andra gångerna har vi tagit reda på vad det varit för kön, men denna gången tänkte vi testa att vara ovetande tills dess vi får hålla det lilla pyret i famnen. Så mina dagar nu innehåller jobb, mat och sömn. Så känns ddet iallafall... Kan inte minnas att det varit så jobbigt de andra gångerna. Men jag kan ju inte riktgit jämföra med de andra gångerna iheller... De två fullgågna graviditeter jag gått igenom har vi fått hjälp med tabletter och det har varit hormonstimulerat. Denna gången lyckades vi själv, vilket vi även gjorde med vårt missfall. Så jag har aldrig varit så här långt gången på egen hand om ni förstår vad jag menar. Men det har varit en lååångdragen period med illamående som fortfarande håller på. Hopppas att det snart går över så man kan bli lite social igen, för det är det minsta jag känner mig. Har aldrig känt mig så osocial! Orkar inte med någonting mer än precis vad de dagliga sysslorna innebär, och knappt ens det!

Ovan på allt detta är alla bröllopsplaneringar i full gång! De flesta kläder är fixade, bara lite som återstår. Fotograf fixad, transport fixad, mat fixat, orkester fixad mm. Det är väl mest blommorna som fortfarande är kvar. Får väl ta tag i det oxå en vacker dag. Tänkte även försöka få ihopa en liten önskelista för våra kära gäster som läser bloggen och som kommer närvara på vår stora dag... En lite berättelse om hur frieriet gick till tänker jag oxå uppdatera er med en dag när motivation och ork finns.

Så den 6: juni blir jag Fru Krook och den 25:e sept är det tänkt att vi ska bli 5 st Krookar!

Tillbaka till hantering av huvudvärk och illamående...

Höres!