STOOOORA FRAMSTEG!!!
Fick precis veta att Gunn åt sin första mat igårkväll sedan olyckan den 21 mars. Jag visste att de skulle filma hennes svalg under gårdagen för att se hur svalget fungerade då de gav henne mat i lite olika konsistenser. De skulle även kolla så att hon orkade svälja ner det hela vägen ner till magen. Detta har tydligen fungerat bra, för senare på kvällen fick hon äta igen för första gången på 5,5 vecka. Måltiden bestod av en halv macka utan kanter och ett glas saft. GUD VAD JAG ÄR GLAD!! Var tvungen att genast ringa till Nicke och mor för att berätta. Min oro att hon inte skulle kunna vara med och äta på bröllopet börjar omvandlas till hopp. Nu har hon en månad på sig att träna upp det ordentligt innan den dagen är här, och jag tror på henne! Hon skulle även få frukost idag, undrar hur det har gått...
I övrigt är allt bra. Förra veckan fick Gunn inopererat en "knapp" i magen för att slippa ha sondmatningsslangen i näsan. Helt plötsligt verkar det som att barnen har lättare för att möta henne. Naturligtvis har väl det varit lite läskigt för dem, men sist vi träffades så ville tom Alvin krypa upp till Farmor och sitta hos henne, så det var riktigt skönt för mer än henne. Hon hade ju permission i påsk under två timmar då hon fick komma hem till Gärsnäs. Vi var alla samlade och satt runt henne. Nicke hade kokt lite kaffe och så fort det kom fram skulle Gunn plocka fram kakor till kaffet. Precis som den Gunn jag känner. Hon verkade trivas där hemma. Vi satt och pratade runt henne och barnen sprang och busade precis som vanligt. Och efter vad Allan sa så funkade tillbakaresan bra. Vi var rädda att hon skulle bli ledsen, men hon visade inget. Då hon kom tillbaka till sjukhuset hade hon blivit av med katetern hon haft för urinen.
Hon går med jämna mellanrum till talpedagog och gör sina små framsteg. Hon kan säga de flesta namnen och när det inte går bra så kan hon ibland säga "det är ju konstigt osse". Och svordomarna dom sitter...!:D Så visst går det framåt. En dag hade hon varit ute i korridoren och tränat på att gå. De hade spjälat det ben som inte vill fungera och så hade hon fått prova. Hon har oxå bytt ut sin stora rullstol mot en mindre mer normal rullstol som hon själv kan köra och dra sig fram med benet.
Med oss själva är allt bra! Den där kollen jag fick gjord visade på en aktiv pigg liten krabat. Just som barnmorskan stod och kände på livmodern så fick jag en sådan kick som inte var av denna värld! Tom så att barnmorskan hajade till! Ca två veckor efter det besöket var det dax för rutin-UL. Även det visade på en pigg lite krabat som växer precis som den ska. Något nytt BF-datum blev det inte tal om... Hade jag iofs inte räknat med iheller... Hade nog blivit förvånad om det skulle flyttats... Fick oxå veta att min moderkaka sitter i framvägg och att det är därför som jag inte känner så mycket fosterrörelser. Men ju större barnet blir desto starkare blir ju rörelserna, så jag bara väntar in dem. Får mig små kängor ibland och det är en lika underbar känsla varje gång.
I måndags var jag och mor iväg och provade ut kläder till pojkarna som de ska ha till bröllopet. GUD vad söta de kommer vara! De kommer stjäla hela showen! Men det får de så gärna göra, jag blir ju gift ändå... Tänkte bjuda er på en liten sneakpeak. Mest för att jag inte kan hålla mig. Eg, skulle gästerna som läser här fått vänta tills de ser dem IRL... Men jag kan som sagt inte hålla mig. Sådana godingar måste alla få ta del av!
Först lille Alvin i sin frockcoat. Saknas på bilden gör plastrong, näsduk och skor. Är han inte för ljuvlig!
Sen kommer lille Anton. Han har fått på sig en plastrong, men skor och näsduk saknas fortfarande. Armarna kommer dock läggas ner på hans jacka.
De var så söta. De hade tom bröstknappar och manshettknappar! Så nu är alla kläder färdigutprovade. De kommer inte provas förrän den 4:e juni en sista gång och då får vi dem även med oss hem. Bröllopsnatten är oxå fixad, vilket är skönt. Det är en sådan grej man kanske inte tänker så mycket på i början... För oss föll det nästan helt bort men till slut fick jag tag i ett mysigt litet ställe. Nu är det blommorna som hägrar... Måste ta mig dit och kolla lite. Har dock varit i kontakt med tjejen som ska göra buketter mm och det var lugnt än så länge. Men jag har en tendens att inte bli lugn och slappna av förrän det är bokat och klart. Ringarna däremot har kommit hem! Sååå fina de är, vi är jättenöjda!
Så sakta men säkert tar vi oss mot den 6:e juni!
Ha det så gott allihop!
I övrigt är allt bra. Förra veckan fick Gunn inopererat en "knapp" i magen för att slippa ha sondmatningsslangen i näsan. Helt plötsligt verkar det som att barnen har lättare för att möta henne. Naturligtvis har väl det varit lite läskigt för dem, men sist vi träffades så ville tom Alvin krypa upp till Farmor och sitta hos henne, så det var riktigt skönt för mer än henne. Hon hade ju permission i påsk under två timmar då hon fick komma hem till Gärsnäs. Vi var alla samlade och satt runt henne. Nicke hade kokt lite kaffe och så fort det kom fram skulle Gunn plocka fram kakor till kaffet. Precis som den Gunn jag känner. Hon verkade trivas där hemma. Vi satt och pratade runt henne och barnen sprang och busade precis som vanligt. Och efter vad Allan sa så funkade tillbakaresan bra. Vi var rädda att hon skulle bli ledsen, men hon visade inget. Då hon kom tillbaka till sjukhuset hade hon blivit av med katetern hon haft för urinen.
Hon går med jämna mellanrum till talpedagog och gör sina små framsteg. Hon kan säga de flesta namnen och när det inte går bra så kan hon ibland säga "det är ju konstigt osse". Och svordomarna dom sitter...!:D Så visst går det framåt. En dag hade hon varit ute i korridoren och tränat på att gå. De hade spjälat det ben som inte vill fungera och så hade hon fått prova. Hon har oxå bytt ut sin stora rullstol mot en mindre mer normal rullstol som hon själv kan köra och dra sig fram med benet.
Med oss själva är allt bra! Den där kollen jag fick gjord visade på en aktiv pigg liten krabat. Just som barnmorskan stod och kände på livmodern så fick jag en sådan kick som inte var av denna värld! Tom så att barnmorskan hajade till! Ca två veckor efter det besöket var det dax för rutin-UL. Även det visade på en pigg lite krabat som växer precis som den ska. Något nytt BF-datum blev det inte tal om... Hade jag iofs inte räknat med iheller... Hade nog blivit förvånad om det skulle flyttats... Fick oxå veta att min moderkaka sitter i framvägg och att det är därför som jag inte känner så mycket fosterrörelser. Men ju större barnet blir desto starkare blir ju rörelserna, så jag bara väntar in dem. Får mig små kängor ibland och det är en lika underbar känsla varje gång.
I måndags var jag och mor iväg och provade ut kläder till pojkarna som de ska ha till bröllopet. GUD vad söta de kommer vara! De kommer stjäla hela showen! Men det får de så gärna göra, jag blir ju gift ändå... Tänkte bjuda er på en liten sneakpeak. Mest för att jag inte kan hålla mig. Eg, skulle gästerna som läser här fått vänta tills de ser dem IRL... Men jag kan som sagt inte hålla mig. Sådana godingar måste alla få ta del av!
Först lille Alvin i sin frockcoat. Saknas på bilden gör plastrong, näsduk och skor. Är han inte för ljuvlig!
Sen kommer lille Anton. Han har fått på sig en plastrong, men skor och näsduk saknas fortfarande. Armarna kommer dock läggas ner på hans jacka.
De var så söta. De hade tom bröstknappar och manshettknappar! Så nu är alla kläder färdigutprovade. De kommer inte provas förrän den 4:e juni en sista gång och då får vi dem även med oss hem. Bröllopsnatten är oxå fixad, vilket är skönt. Det är en sådan grej man kanske inte tänker så mycket på i början... För oss föll det nästan helt bort men till slut fick jag tag i ett mysigt litet ställe. Nu är det blommorna som hägrar... Måste ta mig dit och kolla lite. Har dock varit i kontakt med tjejen som ska göra buketter mm och det var lugnt än så länge. Men jag har en tendens att inte bli lugn och slappna av förrän det är bokat och klart. Ringarna däremot har kommit hem! Sååå fina de är, vi är jättenöjda!
Så sakta men säkert tar vi oss mot den 6:e juni!
Ha det så gott allihop!
Snart helg...
Ja, då var det fredag igen! Skönt! Visserligen ska jag jobba på lördag, men det är bara 4 timmar, så det överlever man.
Jag har fått en hel del ork tillbaka och känner mig mycket piggare. Om det är graviditetsillamåendet som gett sig eller om det är för att förkylningen är nästan borta vet jag inte, men i vilket fall som helst så blir jag lite orolig om det nu skulle vara illamåendet som gav med sig... Sist det gav med sig så tvärt innebar det nämligen missfall. Detta fick jag inte reda på förrän tre veckor senare, men tidsmässigt med hur länge barnet varit dött och när jag började må bra så var det samtidigt... Jag har inte tid för UL förrän den 20:e april och kände att jag inte var så sugen på att gå och vara orolig så länge, så därför ringde jag idag till MVC och fick en snabb tid på måndag bara för att få höra hjärtljuden och känna mig lugnare.
Men nu är det först helg och det ska bli härligt!
Ha det gott!
Jag har fått en hel del ork tillbaka och känner mig mycket piggare. Om det är graviditetsillamåendet som gett sig eller om det är för att förkylningen är nästan borta vet jag inte, men i vilket fall som helst så blir jag lite orolig om det nu skulle vara illamåendet som gav med sig... Sist det gav med sig så tvärt innebar det nämligen missfall. Detta fick jag inte reda på förrän tre veckor senare, men tidsmässigt med hur länge barnet varit dött och när jag började må bra så var det samtidigt... Jag har inte tid för UL förrän den 20:e april och kände att jag inte var så sugen på att gå och vara orolig så länge, så därför ringde jag idag till MVC och fick en snabb tid på måndag bara för att få höra hjärtljuden och känna mig lugnare.
Men nu är det först helg och det ska bli härligt!
Ha det gott!
Ett tag sedan...
Hej igen alla kära läsare!
Läget med Gunn är änsålänge ganska så oförändrat. Jag var med och hälsade på henne i söndags och hon var jättepigg. Jag lade märke till att på hennes sondmatspåse stod det "energy" och tidigare har det stått "fiber" så jag gissar att det kan vara en av anledningarna till att hon var piggare. Denna slang hade hon tydligen under två tillfällen dragit ut från näsan varpå hon blivit skickad till röntgen så att de kunde få ner den igen... Ajabaja farmor! Hon var vaken hela tiden vi var hos henne och hon log och gestikulerade. Dock bara med sin "friska" arm, inte alls med sin "sjuka" arm. Vi hade även Anton med oss och Gunn blev själaglad! Hon ville genast krama om honom, men sedan blev Anton lite rädd. Jag satte mig i korridoren med honom i knät. Vi pratade, han frågade och jag försökte förklara och svara på hans frågor. Efter ett tag när jag ville gå in igen valde han att stanna kvar i soffan i korridoren. Men efter ett tag stod han i dörröppningen och kikade in. Lika bra att låta honom ta det i sin egen takt. Till slut sprang han runt sängen, jag visade honom att farmor kunde röra sin sjuka fot om man kittlade henne lite, då log både han och farmor. Han var ganska så intresserad av maskinen som matade farmor, och jag visade att det kom från påsen som hängde på ställningen och hur det sedan åkte i slangen igenom famors näsa och ner i magen. Det tog han jättebra och verkade förstå det, skönt! Han ville inte gärna komma fram till farmor, men efter ett tag satte jag mig i stolen bredvid farmor med Anton i knät så hon fick klappa om honom. Hon ville titta på hans fina tröja med Blixten på mm. Farmor gör nu försök att prata. Hon stönar fram ljud låter det som, men att få det till ord är svårare. De ord man kan förstå från henne är ja och nej. Visserligen är det skönt att det går bra så att man kan fråga henne saker och komunicera på ett annat sätt när man får svar överhuvudtaget. Hon är i full gång med rehabiliteringen och det verkar fungera bra. Hon är ute med rullstol lite då och då i korridoren. Skönt att få komma upp och inte bara ligga i sängen, hon är en aktiv kvinna som sällan sitter stilla i friskt tillstånd. Därför kan jag tänka mig att hon tycker att det är jobbigt. Tyvärr verkar det som om hennes närminne har fått sig en känga. Detta blev jag klok över i söndags då jag frågade henne saker som jag visste de hade gjort. Ex vis om hon hade varit ute med rullstolen under dagen, men det hade hon inte sa hon och tittade konstigt. Likadant var det då jag frågade om hennes syster varit och hälsat på, vilket jag visste att hon varit två dagar tidigare. Men även där svarade hon nej... Då börjar man ju undra hur mycket hon vet om vad hon varit med om, hur är hennes tidsuppfattning? Man ser oxå nu att hennes högra ansitshalva inte hänger med som den har gjort. Munnen hänger men ögonen verkar fungera som vanligt iaf. Anton han ritade en fin bild till henne på anslagstavlan på väggen så att hon skulle ha något fint att titta på. När det var dax att säga adjö så kramade jag om henne och därefter frågade jag om inte Anton oxå skulle ge farmor en kram innan vi åkte hem, och det fick hon minsann. Jag lyfte upp honom i sängen och lade honom hos henne så de kunde kramas.
Anton verkade ta det hela mycket bra och sa ett par gånger under besöket till mig att han tyckte synd om farmor. Men nu har han fått träffa henne som han velat göra ända sedan han fick reda på att hon var sjuk, och det känns skönt. Allra skönast var att hon var så pigg och vaken då han var med hos henne, tror att hon uppskattar det mer då, likaså Anton.
Med familjen är annars allt hyfsat bra. Förkylningarna verkar lägga sig nu och allt återgår till det normala. Var hos veterinären i går med Stella eftersom hon var slö och det kom rödbrunt slem ur ändan på henne. Vi var rädda att hon kanske ätit råttgift eller något liknande, men eftersom vi inte har det liggande någonstans där de har tillgång till det så tyckte vi det verkade konstigt. Men det visade sig iaf att det var en kraftig analsäcksinflammation och allt skulle bli bättre med penicillin. Jag tycker redan att hon är MYCKET piggare. Så skönt! Själv mår jag väl ganska så bra. Huvudvärken glömmer mig inte utan infinner sig nästan varje dag i varierande styrka. Och det är ingen höjdare kan jag berätta!Men det lilla pyret växer och frodas hoppas jag. Går imorgon in i vecka 16. Har inte varit på något besök hos MVC sedan vecka 12-13 någonting, men snart är det dax för UL, nämligen den 20 april! Det är alltid lika roligt och spännande.
Tills nästa gång, ha det!
Läget med Gunn är änsålänge ganska så oförändrat. Jag var med och hälsade på henne i söndags och hon var jättepigg. Jag lade märke till att på hennes sondmatspåse stod det "energy" och tidigare har det stått "fiber" så jag gissar att det kan vara en av anledningarna till att hon var piggare. Denna slang hade hon tydligen under två tillfällen dragit ut från näsan varpå hon blivit skickad till röntgen så att de kunde få ner den igen... Ajabaja farmor! Hon var vaken hela tiden vi var hos henne och hon log och gestikulerade. Dock bara med sin "friska" arm, inte alls med sin "sjuka" arm. Vi hade även Anton med oss och Gunn blev själaglad! Hon ville genast krama om honom, men sedan blev Anton lite rädd. Jag satte mig i korridoren med honom i knät. Vi pratade, han frågade och jag försökte förklara och svara på hans frågor. Efter ett tag när jag ville gå in igen valde han att stanna kvar i soffan i korridoren. Men efter ett tag stod han i dörröppningen och kikade in. Lika bra att låta honom ta det i sin egen takt. Till slut sprang han runt sängen, jag visade honom att farmor kunde röra sin sjuka fot om man kittlade henne lite, då log både han och farmor. Han var ganska så intresserad av maskinen som matade farmor, och jag visade att det kom från påsen som hängde på ställningen och hur det sedan åkte i slangen igenom famors näsa och ner i magen. Det tog han jättebra och verkade förstå det, skönt! Han ville inte gärna komma fram till farmor, men efter ett tag satte jag mig i stolen bredvid farmor med Anton i knät så hon fick klappa om honom. Hon ville titta på hans fina tröja med Blixten på mm. Farmor gör nu försök att prata. Hon stönar fram ljud låter det som, men att få det till ord är svårare. De ord man kan förstå från henne är ja och nej. Visserligen är det skönt att det går bra så att man kan fråga henne saker och komunicera på ett annat sätt när man får svar överhuvudtaget. Hon är i full gång med rehabiliteringen och det verkar fungera bra. Hon är ute med rullstol lite då och då i korridoren. Skönt att få komma upp och inte bara ligga i sängen, hon är en aktiv kvinna som sällan sitter stilla i friskt tillstånd. Därför kan jag tänka mig att hon tycker att det är jobbigt. Tyvärr verkar det som om hennes närminne har fått sig en känga. Detta blev jag klok över i söndags då jag frågade henne saker som jag visste de hade gjort. Ex vis om hon hade varit ute med rullstolen under dagen, men det hade hon inte sa hon och tittade konstigt. Likadant var det då jag frågade om hennes syster varit och hälsat på, vilket jag visste att hon varit två dagar tidigare. Men även där svarade hon nej... Då börjar man ju undra hur mycket hon vet om vad hon varit med om, hur är hennes tidsuppfattning? Man ser oxå nu att hennes högra ansitshalva inte hänger med som den har gjort. Munnen hänger men ögonen verkar fungera som vanligt iaf. Anton han ritade en fin bild till henne på anslagstavlan på väggen så att hon skulle ha något fint att titta på. När det var dax att säga adjö så kramade jag om henne och därefter frågade jag om inte Anton oxå skulle ge farmor en kram innan vi åkte hem, och det fick hon minsann. Jag lyfte upp honom i sängen och lade honom hos henne så de kunde kramas.
Anton verkade ta det hela mycket bra och sa ett par gånger under besöket till mig att han tyckte synd om farmor. Men nu har han fått träffa henne som han velat göra ända sedan han fick reda på att hon var sjuk, och det känns skönt. Allra skönast var att hon var så pigg och vaken då han var med hos henne, tror att hon uppskattar det mer då, likaså Anton.
Med familjen är annars allt hyfsat bra. Förkylningarna verkar lägga sig nu och allt återgår till det normala. Var hos veterinären i går med Stella eftersom hon var slö och det kom rödbrunt slem ur ändan på henne. Vi var rädda att hon kanske ätit råttgift eller något liknande, men eftersom vi inte har det liggande någonstans där de har tillgång till det så tyckte vi det verkade konstigt. Men det visade sig iaf att det var en kraftig analsäcksinflammation och allt skulle bli bättre med penicillin. Jag tycker redan att hon är MYCKET piggare. Så skönt! Själv mår jag väl ganska så bra. Huvudvärken glömmer mig inte utan infinner sig nästan varje dag i varierande styrka. Och det är ingen höjdare kan jag berätta!Men det lilla pyret växer och frodas hoppas jag. Går imorgon in i vecka 16. Har inte varit på något besök hos MVC sedan vecka 12-13 någonting, men snart är det dax för UL, nämligen den 20 april! Det är alltid lika roligt och spännande.
Tills nästa gång, ha det!
