liddeli

Var ska jag börja?! Får väl försöka mig på en liten uppdatering...

Den sista tiden av graviditeten var superjobbig. Jag var stor som få, hade foglossningar som inte var av denna värld och som gjorde att jag nästan var sängliggande de sista dagarna. Kunde inte röra mig utan att det gjorde ont. Händerna var bortdomnade och svullna. Hade ingen kraft och stadga i dom. Vågade inte lyfta tyngre saker, visste inte om jag orkade det. Nätterna ska vi bara inte prata om! HU! Vaknade varje gång jag på något sätt skulle röra mig i sängen för att det gjorde ont i fogarna, råkade jag somna igen så vaknade jag av väldig värk i vänsterhanden eller av att jag var kissenödig. Så såg mina nätter ut som gravid de sista 1-2 veckorna. Tillslut var det så att jag fasade för nätterna och värken.

På söndagen den 4:e oktober var mina föräldrar här på kvällsmat. Nu hade jag börjat få en känsla av att jag kommer alltid att vara gravid! Det kommer inte gå över! Och trött var jag! Hade inga som helst känningar av att det kanske skulle vara på gång. Så det var väl bara att gå och lägga sig den kvällen oxå... Jag var ju beräknad till den 25:e september, så jag had gått över lite mer än en vecka vid detta laget.

Vid 1-snåret på natten vaknade jag och var kissenödig som vanligt, gick på toa och kröp sedan ner i sängen igen, men det kändes inte riktigt som det brukade, det var nog något mer än bara kissenödig jag var...PANG sa det och så var värkarna igång! Under de tidigare graviditeterna har jag kunnat vara hemma läääänge med värkar och kunnat hantera dem bra utan större problem, men efter att jag brottats med 3-4 värkar i sängen brevid Nicke (som sov som en stock...!) var jag tvungen att gå upp, ville ju inte väcka honom, detta kommer ju ändå ta tid tänkte jag. Kom ner här nere och började vandra, runt, runt, runt matrumsbordet, och mellan värkarna försökte jag packa väskan till pojkarna. Jag ringde till förlossningen och pratade lite med dem, alltid lika skönt när man är i den sitsen! Nu började det göra riktigt ont! Väckte Nicke, du får nog stiga upp, sa jag, varför det sa han?! Tja, kanske för att det är dags att få en liten son eller dotter... Han trodde nog inte på mig för han lyckades somna om! Till slut kom han ner, duschade, fixade barnvakt. När jag smög upp för att hämta lite kläder på pojkarnas rum så vaknade naturligtvis Anton... Jag vill ju inte att de skulle se mig ha ont! HJÄLP tänkte jag. Kom ner igen packade det sista och slängde mig i duschen. När jag var färdig var även Alvin uppe. Naturligtvis var det dags för en värk mitt framför ögonen på dem... Men de sade inget, tittade lite konstigt bara. Men när de sedan skulle åka frågade Anton: Mor varför gör du så? Ja, vad säger man. Mor har jätteont nu Anton för bebisen vill komma ut nu. Han nickade bara förstående. Jag kramade om de små liven och sa att nästa gång vi ses har vi en liten bebis, och Anton blev glad. Sedan åkte dom. När Nicke kom hem slängde jag mig in i bilen efter att vi åter ringt till förlossningen och sagt att vi kom nu.

Nu var klockan ungefär 5 på morgonen och vi gick in genom förlossningsintaget och upp på förlossningen. Vi fick ett rum och blev kopplade till CTG. Jag berättade om min rädsla inför förlossningen och att det berodde på de tidigare vidöppna hjässbjudningarna och den stooora bristningen vid sista förlossningen. Jag ville också att de skulle känna och se om de kunde lista ut hur bebisen låg. Gissa om jag blev glad då de sa att den verkade ligga rätt. Det är säkert en tös som tänker på sin mor och gör det lätt för henne! sa jag. Fortfarande visste vi ju inte vad det var. Hon kände oxå efter hur mycket öppen jag var. Jag frågade om jag var något öppen, jadå, gissa hur mycket svarade hon. Tja, 2 cm kanske om man ska se tillbaka på de andra förlossningarna... Nej, 6(!) cm och MYCKET mjukt så det var svårt att säga. Kom barnet bara ner lite var jag säkert fullt öppen. WOW! REDAN?! Nu hade klockan hunnit bli 06:20 och jag sa att jag ville ha epidural. Men de ville att värkarna skulle etableras lite mer innan de satte in den ifall det skulle avstanna, vilket är en av biverkningarna av EDA. Så jag fick andas lustgas så länge. Lika härligt denna gången som de två andra gångerna. Vid 07:30 hade vi fått den barnmorska som kom att förlösa oss. Hon satte värkstimulerande dropp inför EDAn och 08:10 var den lagd. Jag var lite rädd för att man skulle få en värk just när de skulle lägga den, för då hade jag inte kunnat ligga stilla. Men allt gick jättebra! Såja, sa barnmorskan, där hade du en värk. VA! Hade jag?! Detta ska jag nog fixa! Här ska födas barn! Nu var jag lite uppe och gick, ett toabesök mm. Sedan tog de hål på hinnorna. Jag måste ha starka hinnor, de har alltid fått ta hål på dem! Vattnet var svagt missfärgat så de trodde att bebisen bajsat lite i vattnet. Därför ville de sätta skalpelektrod. De var två stycke som försökte men de lyckades ändå inte, så det fick bli den vanliga CTGn iaf. Jag satt mycket på förlossningsbollen, typ en pilatesboll. Det var riktigt skönt. Man kunde rotera bäckenet lite när värkarna kom. Själva värken kände jag som sagt inte, men trycket då bebisen pressades bak och ner kände jag och ju längre tiden gick desto kraftigare kändes det. Men man klarade det utan lustgas iaf.


Sista bilden på mig och min mage. Kopplade till CTGn... Där ser ni även förlossningsbollen framför mina fötter...


Dags för påfyllning av den fantastiska bedövningen! Mmmm...

09:50 fyller de på EDAn. Nu somnade jag nästan i sängen... Du får nog gå upp nu sa de till mig i ett land långt bort... Sagt och gjort. Satte mig återigen på bollen vid 10:30 och de dubblade mängden värkstimulerande dropp. Nu hände det saker! Nu tryckte det på ordentligt! Nej... du får nog lägga dig i sängen igen, sa barnmorskan, det hör jag på dig. Så upp i sängen igen och 10:40 sa de till mig att jag kunde krysta försiktigt vid nästa värk. REDAN?! frågade jag. 10:57 och 3-4 krystvärkar senare var bebisen ute. Tog alltså inte mer än tio timmar från första känning tills vi hade bebisen i vår famn! Efter vad som kändes som en evighet frågade jag vad det blev, vet inte sa dom, ni får kolla. Så jag började rota bland navelsträng och blodiga bebisben och slem. Och den känslan jag fick när jag såg vad det var går inte att beskriva! En flicka, DET ÄR EN FLICKA NICKE! EN FLICKA! Vi gav henne namnet Allie, men efter bara en liten stund ändrade vi det till Allis och det är alltså det hon heter, det lilla flickebarnet.

Hon började inte skrika ordentligt så det gick väldigt fort nu. Nicke fick klippa navelsträngen och sedan tog de henne till det lilla bordet brevid. Barnläkaren kom och tog hand om henne. Hon fick andas CPAP för att lättare få i sig syre och komma igång. Hon fick även lite ersättning. Under tiden krystade jag ut moderkakan och blev sedan sydd. Två ynka stygn! WOW! Inte mer? Så lite har jag aldrig spruckit. När jag var klar med det gick jag upp, var ju tvungen att se på det lilla underverket!


Gott med mat!

Anledningen att hon var så medtagen vid födseln trodde de var för att det gått så fort i slutskedet. Tog inte mer än 17 minuter för henne att transporteras från bäckeningången och ut i världen. På bilden har hon hunnit få sin normala färg, men innan dess var hon totalt lila ett tag innan hon kom igång ordentligt. Det var ingen liten tös jag burit runt på... 4732 g och 53 cm!


Inget kul att bli vägd...


Första måltiden i livet!

Så, då var vi trebarnsföräldrar! Jag är fortfarande helt lyrisk över denna förlossning! Minimalt med smärta, snabbt förlopp (för att vara vi...) och en fantastisk upplevelse att känna bebisens förflyttning i kroppen. Kändes som att man kunde styra krystningarna på ett helt annat sätt då. I det skedet har jag de andra gångerna bara känt en fruktansvärd smärta. Jag kände ALLT! Jag kände när huvudet började komma ut, när det kom ut och när sedan resten kom ut. Hon satt med huvudet ute mellan två värkar och då hon skulle vidare ut och andra bebisar roterar lite för att komma ut med axlarna lodrät (hoppas ni fattar...) så valde hon att komma med dem på tvären... Så det fick rycka och dra i henne för att få ut axlarna. Tillslut kom vi på sal efter att ha ätit de godaste mackor som finns och lite lunch fick jag som vi delade på.

De gjorde kontroller på henne var 4:e timme, även nattetid. Tyckte nästan synd om den ena systern som kom in. Så fort Allis somnat var det dax för nya prover och hon kände väl att det var synd om mig som inte fick någon sömn. Ska jag ta med henne ut så du får sova? Nej svarade jag, det är lugnt. Hon gick och bar på henne, försökte lägga henne, när det inte gick tog hon upp henne igen, hämtade ersättning till henne och gav henne det. Hon gjorde verkligen allt hon bara kunde för att försöka få henne i sömn efter att hon väckt henne. Minns faktiskt inte om hon lyckades... De kollade tempen, syresättningen och andningshastigheten.


Första påklädningen. Alltid lika speciellt. Naturligtvis i kläderna som storebror Anton shoppat!

När vi ringde till Anton för att berätta att han blivit storebror och att det var en lillasyster han fått så sa han: Jag visste det! Han har envisats med att skulla ha en lillasyster hela graviditeten, så det var ju tur att det blev det! Tyvärr var det ju besöksförbud (och är fortfarande) pga svininfluensan så det var ganska så tråkigt att ligga där... På tisdagsmorgon när det var frukost var det bara jag i hela dagrummet som satt och åt... Så vi åkte faktiskt hem redan på tisdagseftermiddagen. Barnen var hos mormor och morfar så det var lugnt och skönt hemma så jag kunde vila ordentligt.

Sen har vi ju då det som är mindre roligt efter en förlossning... EFTERVÄRKAR! FY säger jag bara! Jag blev matad med smärtstillande på BB och det fortsatte hemma... I ett par dagar höll det på. Det var precis som vanliga värkar och jag kunde inte vara stilla när de kom, naturligtvis kom de ju alltid när hon ammade och hormonerna sprutar i kroppen, så det var inte lätt...

Så ja, det var vår förlossningsberättelse! Ska försöka göra en uppdatering om livet som trebarnsfamilj oxå. Får se när det blir, nuprecis så sover lillstintan, hinner kanske innan hon vaknar...

Haj!