VA?! Redan?
Ja, här duggar det tätt med uppdateringar! Kom på igår att det var en del som jag inte skrivit om, men som jag inte hann just då utan tar det nu istället.
I måndags var jag och Anton på utflykt! Vi lämnade Alvin hos Farmor för att sedan ta bussen mot Trelleborg på en utflykt som Stiby församling anordnat. Målet var Kulhuset. Snacka om att Anton tyckte detta var toppen! Vi har aldrig varit på något i denna stilen tidigare och jag får nog erkänna att även jag var ganska så spännd på vad dagen hade att erbjuda! HAn började lite blygsamt i avdelningen för de minsta för att sedan i princip ingå i inredningen på den större avdelningen. Det var nästan en omöjlighet att få honom att stå i matkön när det var dax för lunch. Men till slut gick det, sen återstod problemet att hålla honom på stolen tills han hade ätit upp! Det kan jag säga var ett problem som förblev olöst... Han gav sig tid att äta en del av sina pommes (som han aannars fullkomligt ÄLSKAR) och två korvbitar, sedan var han åter ute i full fart! Jag kan ju säga att han vågade lååångt mer än vad jag trodde att han skulle våga! Och det utan att jag behövde följa med!
När detta foto togs så hade vi precis kommit dit och knappt hunnit få av skorna och jackan... Han har redan funnit sig väl tillrätta.
Här befinner han sig mitt i en av favoriterna. (Denna provade faktiskt även jag... Inte utan att det pirrade lite i magen när man stod där längst upp, den är faktiskt ganska hög och stup)
Vad säger ni om denne lille killen då?! Gissa om han tyckte det var toppen! -Mor, detta är jättekul! ropade han flera gånger när han var lååångt upp i luften!
Han tog sig oxå högt upp i en rutshkanasom nog inte var riktigt tänkt för så små barn, men jag lät honom hållas medan han klättrde upp. HAn kunde inte trilla någonstans och kanan ner var som ett skruvat rör. När han sedan var längst upp och kom på var han befann sig så säger han: -Mor, kom och hjälp mig. Men dit upp kunde jag inte ta mig. Men en snäll flicka som var med på bussen kom upp strax efter honom och tog honom i famnen när de åkte ner. Det var en riktigt tuff kille som kom ut ur röret där nere kan jag berätta, men han ville inte klättra upp fler gånger... Undrar varför... :)
Idag har vi varit på akuten med lilleman. Vaknade lite över tre och var otröstlig. Nu hade tyvärr inga mer knep på att få honom lugn, det kvittade vad man gjorde, om jag eller Nicke gjorde det, inget hjälpte. Så vi bestämde oss för att åka in. Sagt och gjort, ringde och väckte Nickes föräldrar och frågade om Anton kunde vara där, väckte Anton och körde honom till Farmor och Farfar för att sedan köra till Ystad. Och det var ingen lätt match kan jag säga! Det snöade OCH blåste! Och de flesta skåningar vet vad det innebär i våran platta landsände. Man fick hålla koll på de vita reflexstolparna utmed vägen och köra någonstans emellan dom. Men fram kom vi! Klockan 5 var vi på plats och inne på undersökning. Beskedet vi fick efter en del undersökningar och provtagningar var att det var en kraftig förkylning som satt sig långt ner i luftrören. Han var väldigt trång i luftrören och hade det jobbigt med andningen. Så pass trångt att läkaren tyckte det lät precis som vid astmabesvär, men det var han för lite för att säga att det skulle vara. Han fick inhalera två gånger med en kvarts mellanrum och innan vi åkte hem fick han dricka lite kortison. Hon visste inte om vi eventuellt behövde komma in senare under dagen, då det ibland kunde behövas fler behandlingar med inhalation. Sen styrde vi bilen mot Komstad igen, och vädret var fortfarande mycket jobbigt. 7,30 var vi åter hemma, trötta och hungriga. Men något återbesök har inte behövts under dagen. Han har haft det mycket lättare med andningen och varit piggare. Nu är jag och Alvin själv hemma och de andra två är på 65-årskalas. Alvin är mycket jobbig att natta nu när han är sjuk. Man måste bära på honom hela tiden när han sover. Skulle man så mycket som råka tänka tanken på att lägga ner honom någonstans så vaknar han och gråter tills man åter fått honom i sömn. Och det tar på ens tålamod kan jag säga! Det ända jag gjort nu i tre dagar är att bära på en gråtande eller sovande liten kille. Så om någon hoppas på att han ska bli bättre så är det JAG!
Over an out för denna gången!
I måndags var jag och Anton på utflykt! Vi lämnade Alvin hos Farmor för att sedan ta bussen mot Trelleborg på en utflykt som Stiby församling anordnat. Målet var Kulhuset. Snacka om att Anton tyckte detta var toppen! Vi har aldrig varit på något i denna stilen tidigare och jag får nog erkänna att även jag var ganska så spännd på vad dagen hade att erbjuda! HAn började lite blygsamt i avdelningen för de minsta för att sedan i princip ingå i inredningen på den större avdelningen. Det var nästan en omöjlighet att få honom att stå i matkön när det var dax för lunch. Men till slut gick det, sen återstod problemet att hålla honom på stolen tills han hade ätit upp! Det kan jag säga var ett problem som förblev olöst... Han gav sig tid att äta en del av sina pommes (som han aannars fullkomligt ÄLSKAR) och två korvbitar, sedan var han åter ute i full fart! Jag kan ju säga att han vågade lååångt mer än vad jag trodde att han skulle våga! Och det utan att jag behövde följa med!
När detta foto togs så hade vi precis kommit dit och knappt hunnit få av skorna och jackan... Han har redan funnit sig väl tillrätta.
Här befinner han sig mitt i en av favoriterna. (Denna provade faktiskt även jag... Inte utan att det pirrade lite i magen när man stod där längst upp, den är faktiskt ganska hög och stup)
Vad säger ni om denne lille killen då?! Gissa om han tyckte det var toppen! -Mor, detta är jättekul! ropade han flera gånger när han var lååångt upp i luften!
Han tog sig oxå högt upp i en rutshkanasom nog inte var riktigt tänkt för så små barn, men jag lät honom hållas medan han klättrde upp. HAn kunde inte trilla någonstans och kanan ner var som ett skruvat rör. När han sedan var längst upp och kom på var han befann sig så säger han: -Mor, kom och hjälp mig. Men dit upp kunde jag inte ta mig. Men en snäll flicka som var med på bussen kom upp strax efter honom och tog honom i famnen när de åkte ner. Det var en riktigt tuff kille som kom ut ur röret där nere kan jag berätta, men han ville inte klättra upp fler gånger... Undrar varför... :)
Idag har vi varit på akuten med lilleman. Vaknade lite över tre och var otröstlig. Nu hade tyvärr inga mer knep på att få honom lugn, det kvittade vad man gjorde, om jag eller Nicke gjorde det, inget hjälpte. Så vi bestämde oss för att åka in. Sagt och gjort, ringde och väckte Nickes föräldrar och frågade om Anton kunde vara där, väckte Anton och körde honom till Farmor och Farfar för att sedan köra till Ystad. Och det var ingen lätt match kan jag säga! Det snöade OCH blåste! Och de flesta skåningar vet vad det innebär i våran platta landsände. Man fick hålla koll på de vita reflexstolparna utmed vägen och köra någonstans emellan dom. Men fram kom vi! Klockan 5 var vi på plats och inne på undersökning. Beskedet vi fick efter en del undersökningar och provtagningar var att det var en kraftig förkylning som satt sig långt ner i luftrören. Han var väldigt trång i luftrören och hade det jobbigt med andningen. Så pass trångt att läkaren tyckte det lät precis som vid astmabesvär, men det var han för lite för att säga att det skulle vara. Han fick inhalera två gånger med en kvarts mellanrum och innan vi åkte hem fick han dricka lite kortison. Hon visste inte om vi eventuellt behövde komma in senare under dagen, då det ibland kunde behövas fler behandlingar med inhalation. Sen styrde vi bilen mot Komstad igen, och vädret var fortfarande mycket jobbigt. 7,30 var vi åter hemma, trötta och hungriga. Men något återbesök har inte behövts under dagen. Han har haft det mycket lättare med andningen och varit piggare. Nu är jag och Alvin själv hemma och de andra två är på 65-årskalas. Alvin är mycket jobbig att natta nu när han är sjuk. Man måste bära på honom hela tiden när han sover. Skulle man så mycket som råka tänka tanken på att lägga ner honom någonstans så vaknar han och gråter tills man åter fått honom i sömn. Och det tar på ens tålamod kan jag säga! Det ända jag gjort nu i tre dagar är att bära på en gråtande eller sovande liten kille. Så om någon hoppas på att han ska bli bättre så är det JAG!
Over an out för denna gången!
Kommentarer
Trackback
